När Marcus berättade för innabandygänget ikväll att vi hade varit på en timmas teori på babysimkursen idag så garvade grabbarna halvt ihjäl sig. "Va sjutton gör man då?" frågade de. Jo, vi trängde in oss i ett rum tillsammans med 29 bebisar till och deras föräldrar. Vi drog en efter en av våra barn brallan och testade vilken storlek på simbyxor vi skulle köpa. Vi försökte hitta platser och satte var och en igång med att underhålla, mata, byta blöja, rapa eller somna våra bebisar, beroende på behov och samtidigt försökte vi alla lyssna på vad damen längst fram berättade för oss. Det hördes sådär, kan jag säga... Hon gick igenom vad som skulle ske under kursen, hur man lättast duschar tillsammans med barnet inför badet, varför vi behövde specialbyxor på barnet (fast det är väl uppenbart?) och hur man bäst kan förbereda barnet på vad som komma skall. Vi fick i läxa att duscha tillsammans med våra bebisar så att de vande sig lite vid att det kommer vatten i ansiktet. Nu har vi duschat med Lyckeli måååånga gånger redan, både jag och Marcus, men Marcus tog ändå uppgiften på största allvar. När han kom hem från innbandyn så slängde han av sig kläderna och deklarerade för vår dotter att "nu ska vi göra läxan!". Så de duschade och varannan minut hördes ett "NU KOMMER DET VATTEN!" med hög och klar röst. Så hade damen på kursen sagt att man skulle göra innan barnet fick vatten i ansiktet, så att det lär sig hålla andan.

Det är dock inte varje uppgift Marcus tar på så stort allvar. Imorse, när Lyckeli vaknade halv åtta, så gick jag upp och matade henne. Långt efter att jag hade matat henne klart, bytt på henne, klätt henne, "lekt" med henne och somnat henne igen så ramlade Marcus upp ur sängen. Han kom ut i köket där jag stod och dukade fram frukost, kisade mot ljuset, kliade sig i huvudet och sa "jag hjälper till" och så skulle han ta fram smörknivar. Det fanns inga. Alla knivar låg i disken. Marcus funderade några sekunder, suckade djupt och sa, samtidigt som han struttade iväg mot toan, "Den här situationen får du ta hand om." ;-)

Alltså, jag har världens snällaste make, på många sätt. Han gillar t.ex att massera min rygg, vilket jag ju tacksamt tar emot då jag äääälskar att få massage. Igår kväll så masserade han min rygg medan vi kollade lite på teve. Han är inte bara en av de snällaste jag vet, han är även en av de mest... tja, hur ska man säga det? Han är en av de jag vet som har mest barnasinne kvar. Ja, det lät bra! Iaf - där satt jag och njöt av att få massage och förutom korta kommandon som "gör knåd", "åh, ett kryp till, snälla" och "helst vill jag ha baklängesspindeln igen" (ja, om man inte döper sätten han masserar på är det svårt att få de där extra goa knådningarna igen, ju!) satt jag bara och mådde väldigt bra. Sedan började han liksom trumma på mig. Rätt så hårda hackningar mot ryggen på mig. "Jaja" tänkte jag, "han återgår nog snart till mer traditionell massage. Men icke. De där små knuffarna fortsatte och till slut frågade jag lite fint va sjutton han höll på med, varpå han brast ut i gapskratt. Det visade sig att han skulle slå med sidorna av handflatorna, sådär som man ser idrottsmassörer göra på idrottare. "Haha" sa jag, "jag som trodde du fick spasmer!" Behöver jag säga att det nya massagetricket kommer kallas Spasmen? ;-)