De flesta människor kliver upp varje dag och går till jobbet. Folk som jag går till en skola där de ägnar dagarna åt att undervisa, planera, rätta, prata, peppa och beställa läroböcker, för att nämna några saker. Det där gjorde jag med för ett halvår sedan. Men efter att Lyckeli föddes har jag inte ägnat mig åt så många intellektuellt krävande samtal, utan det handlar mest om "Titta! Titta vovven!", "Oj, vilken RAP!", "Nu ska vi se om du har bajsat!", "Du är den sötaste bebisen i heeeeeela världen!" och "Pappa kom hem! Titta, pappa kom nu! Ska du pussa pappa?" Men idag skulle jag bryta detta genom att bege mig till jobbet och göra lite nytta några timmar. Jag har en kurs som heter Projektarbete med mina treor och det var dags att träffa dem och stämma av. Annars sköter vi mestadels kursen via mail.

Iaf - jag duschade och gjorde mig fin och knatade iväg till jobbet. Jag hann ungefär 200 meter innan jag började sakna min bebis. Det kändes tomt och konstigt att gå utan vagnen och trots att Lyckeli hade det utmärkt bra hemma med sin pappa så kliade det i fingrarna efter att få ta henne i famnen och pussapussapussa på hennes goa kinder. Men jag stålsatte mig och kom i sinom tid fram till jobbet. Jag träffade mina elever och jag pratade med dem en efter en om hur det går för dem med projektet. Herregud, säger jag bara... Efter två timmar var jag dödstrött och då hade jag ändå bara betat av hälften. De var bara att fortsätta, men de sista två eleverna måste trott jag fått en hjärnblödning eller nåt. Då var jag nere på meningar som: "Ja, du... men det... jaha. Jomen om vi gör så här att... Och så dokumenterar du allt. Mail... ja, maila mig på fredag. Om en vecka. Mmmm, gör det. Det blir bra." När alla var avklarade så var jag redo att lägga mig på golvet och somna. Kan hjärnan förslappas så att man blir dum, tro?

Lyckeli ville vara med och duscha imorse, och sedan somnade hon gott i babysittern medan mamma och pappa åt frukost: