Idag var det jag som skulle ta frukostmatningen, och därför var det tacksamt att Lyckeli sov som en gris fram till klockan 9. Jag - däremot - låg vaken från halv åtta och tänkte "nu vaknar hon nog snart" varannan minut. :-) Däremellan slumrade jag, och drömde konstigt om att jag och lillasyrran var ute och red, fast vi fick stanna och sno nya häster då och då. Allt detta skedde i granngårdarna på landet i Dalsland...

Men klockan nio var det dags för bebisfrukost och sedan åkte jag och handlade med svärfar medan svärmor gullade järnet med sitt barnbarn en timma. Jag hämtade ut kort på vägen till affären så nu kan jag fortsätta pilla med albumen. Jag har satt igång med mitt och Marcus Lyckeli-album, men hennes eget är det värre med. Jag har köpt album och papper att ha korten på, men kan inte riktigt bestämma mig för hur jag ska göra. Det kommer till mig snart.

Jo, imorse när jag rotade i Lyckelis klädlåda fick jag tillfälle att ta "hämnd" för att Marucs satte på den något färsgstarka (men dock ändå rätt snygga) tax-tröjan på min bebis för ett tag sedan. Jag hittade något av det roligaste vi har fått till henne - en slags sommardress i frotté... Min mamma, mina syrror och Lyckelis ena kusin hade nog VÄLDIGT roligt när de valde ut den till present när de kom till bb och hälsade på. ;-) Vi fick massor av fina kläder av dem, men detta är ju helt klart värt att dokumenteras. Min lilla handduk... :

De flesta människor kliver upp varje dag och går till jobbet. Folk som jag går till en skola där de ägnar dagarna åt att undervisa, planera, rätta, prata, peppa och beställa läroböcker, för att nämna några saker. Det där gjorde jag med för ett halvår sedan. Men efter att Lyckeli föddes har jag inte ägnat mig åt så många intellektuellt krävande samtal, utan det handlar mest om "Titta! Titta vovven!", "Oj, vilken RAP!", "Nu ska vi se om du har bajsat!", "Du är den sötaste bebisen i heeeeeela världen!" och "Pappa kom hem! Titta, pappa kom nu! Ska du pussa pappa?" Men idag skulle jag bryta detta genom att bege mig till jobbet och göra lite nytta några timmar. Jag har en kurs som heter Projektarbete med mina treor och det var dags att träffa dem och stämma av. Annars sköter vi mestadels kursen via mail.

Iaf - jag duschade och gjorde mig fin och knatade iväg till jobbet. Jag hann ungefär 200 meter innan jag började sakna min bebis. Det kändes tomt och konstigt att gå utan vagnen och trots att Lyckeli hade det utmärkt bra hemma med sin pappa så kliade det i fingrarna efter att få ta henne i famnen och pussapussapussa på hennes goa kinder. Men jag stålsatte mig och kom i sinom tid fram till jobbet. Jag träffade mina elever och jag pratade med dem en efter en om hur det går för dem med projektet. Herregud, säger jag bara... Efter två timmar var jag dödstrött och då hade jag ändå bara betat av hälften. De var bara att fortsätta, men de sista två eleverna måste trott jag fått en hjärnblödning eller nåt. Då var jag nere på meningar som: "Ja, du... men det... jaha. Jomen om vi gör så här att... Och så dokumenterar du allt. Mail... ja, maila mig på fredag. Om en vecka. Mmmm, gör det. Det blir bra." När alla var avklarade så var jag redo att lägga mig på golvet och somna. Kan hjärnan förslappas så att man blir dum, tro?

Lyckeli ville vara med och duscha imorse, och sedan somnade hon gott i babysittern medan mamma och pappa åt frukost:

Igår kväll gick jag runt och stökade näck här hemma innan läggdags. Ni vet hur det är - man hänger in några kläder i garderoben, plockar ut lite disk som står utspridd till köket, försöker få mattorna i hallen att ligga som de ska (mission impossible!) samtidigt som man borstar tänderna. Resultatet blir naturligtvis att man drägglar tandkrämsskum överallt  och torkar upp det (läs: smetar ut det) med sockan. Ja, jag var näck förutom sockarna då. Den enda kombination som är fulare är ju sockar och topp. Endast. Iaf, jag strosade runt här och grejade, och hamnde till slut i klädkammaren. Där ligger det alltid kläder i drivor så jag blev kvar några minuter. Böjer mig framåt och plockar upp några skitiga sockar och hör någon utbrista med mycket förtjust röst: "It´s an ass!" FY FAAN va rädd jag blev! Marcus satt ju i soffan och kollade på tv! Trodde jag, ja... Nädå, han stod där i dörröppningen och sken som en sol medan jag försökte få mitt skenande hjärta att komma till en puls någonstans under 200. Vi kanske skulle börja ha träskor här inne, så det hörs när någon närmar sig...? ;-)

Idag var det Marcus tur att ta morgonmatningen så klockan sju, när Lyckeli var vaken och redo att gå upp, blev jag ensam kvar i sängen. Jag sov gott någon timma till och när jag till slut fick upp ändan ur sängen så möttes jag av en ganska rar syn. :-) Marcus hade klätt på Lyckeli sina egna gamla bebiskläder. "Men de var de enda kläderna i den storleken som hon inte har haft på sig! Man måste ju passa på, ju." försvarade han sig med. Hihi, hon var ju ändå rätt söt, även om tröjan var i det förgstarkaste laget för min del. Brallan, däremot, är HET!

Lyckeli har lärt sig uppskatta sina händer på ett helt nytt sätt. I några veckors tid har jon tittat på dem och nästan verkat beundra dem, men nu har hon kommit på hur gott de SMAKAR! Ojojoj, det är en stor del av dagen som numera ägnas åt att käka på händerna. Först den ena, sedan den andra, sedan båda på en gång, sedan ska ena tummen långt in i gommen och efter det ska det smackas och slaskas rejält på knogarna med. Tänk va lättroade de är ändå!

Men idag har det inte varit riktigt så enkelt att roa lilla fröken Pip. Hon har varit som en ynkligt plåster hela dagen och velat vara nääära och bli buren. Vid lunch var det rätt mysigt för så somnade hon på mitt bröst. Vi låg och myste i soffan två timmar innan hon vaknade igen.

Värre var det när jag skulle tvätta under kvällen. Men med lite trixande med mat, babysitter och snabba turer till tvättstugan så gick det bra ändå. :-)

När Marcus berättade för innabandygänget ikväll att vi hade varit på en timmas teori på babysimkursen idag så garvade grabbarna halvt ihjäl sig. "Va sjutton gör man då?" frågade de. Jo, vi trängde in oss i ett rum tillsammans med 29 bebisar till och deras föräldrar. Vi drog en efter en av våra barn brallan och testade vilken storlek på simbyxor vi skulle köpa. Vi försökte hitta platser och satte var och en igång med att underhålla, mata, byta blöja, rapa eller somna våra bebisar, beroende på behov och samtidigt försökte vi alla lyssna på vad damen längst fram berättade för oss. Det hördes sådär, kan jag säga... Hon gick igenom vad som skulle ske under kursen, hur man lättast duschar tillsammans med barnet inför badet, varför vi behövde specialbyxor på barnet (fast det är väl uppenbart?) och hur man bäst kan förbereda barnet på vad som komma skall. Vi fick i läxa att duscha tillsammans med våra bebisar så att de vande sig lite vid att det kommer vatten i ansiktet. Nu har vi duschat med Lyckeli måååånga gånger redan, både jag och Marcus, men Marcus tog ändå uppgiften på största allvar. När han kom hem från innbandyn så slängde han av sig kläderna och deklarerade för vår dotter att "nu ska vi göra läxan!". Så de duschade och varannan minut hördes ett "NU KOMMER DET VATTEN!" med hög och klar röst. Så hade damen på kursen sagt att man skulle göra innan barnet fick vatten i ansiktet, så att det lär sig hålla andan.

Det är dock inte varje uppgift Marcus tar på så stort allvar. Imorse, när Lyckeli vaknade halv åtta, så gick jag upp och matade henne. Långt efter att jag hade matat henne klart, bytt på henne, klätt henne, "lekt" med henne och somnat henne igen så ramlade Marcus upp ur sängen. Han kom ut i köket där jag stod och dukade fram frukost, kisade mot ljuset, kliade sig i huvudet och sa "jag hjälper till" och så skulle han ta fram smörknivar. Det fanns inga. Alla knivar låg i disken. Marcus funderade några sekunder, suckade djupt och sa, samtidigt som han struttade iväg mot toan, "Den här situationen får du ta hand om." ;-)

Alltså, jag har världens snällaste make, på många sätt. Han gillar t.ex att massera min rygg, vilket jag ju tacksamt tar emot då jag äääälskar att få massage. Igår kväll så masserade han min rygg medan vi kollade lite på teve. Han är inte bara en av de snällaste jag vet, han är även en av de mest... tja, hur ska man säga det? Han är en av de jag vet som har mest barnasinne kvar. Ja, det lät bra! Iaf - där satt jag och njöt av att få massage och förutom korta kommandon som "gör knåd", "åh, ett kryp till, snälla" och "helst vill jag ha baklängesspindeln igen" (ja, om man inte döper sätten han masserar på är det svårt att få de där extra goa knådningarna igen, ju!) satt jag bara och mådde väldigt bra. Sedan började han liksom trumma på mig. Rätt så hårda hackningar mot ryggen på mig. "Jaja" tänkte jag, "han återgår nog snart till mer traditionell massage. Men icke. De där små knuffarna fortsatte och till slut frågade jag lite fint va sjutton han höll på med, varpå han brast ut i gapskratt. Det visade sig att han skulle slå med sidorna av handflatorna, sådär som man ser idrottsmassörer göra på idrottare. "Haha" sa jag, "jag som trodde du fick spasmer!" Behöver jag säga att det nya massagetricket kommer kallas Spasmen? ;-)

Idag var det fest för Lyckelis farfar. Han gick i pension för en vecka sedan och vi samlades för att fira det. Det var roligt att träffas, allihop, som alltid. Lyckelis hittills enda kusin på den sidan släkten, Amanda, är hur charmig som helst och nu bara det sprutar "ord"  och ljud ur henne. Vissa ord är väldigt lätta att förstå, andra mindre lätta... ;-) Hon drog iväg med Marcus till till andra våningen. De var borta en bra stund, och när jag kom upp för att kika efter vad de gjorde så fick jag mig en lång utläggning: de hade minsann "druckit kaffe" (med dockservis, då), hjälpt trollen dricka kaffe, spelar xylofon, spelat xylofon med en giraff (alltså hållit i den och spelat med nosen), packat upp och ner xylofonen i kartongen fjorton gånger och tittat i påsar som stod där (svågern och hans tjej håller på att rensa ut hemma och har ställt dit några kassar). De hade kul, med andra ord! Marcus klagade lite över att han hade fått tre hela skålar socker i sitt kaffe, men jag sa att det bara bevisar att Amanda känner honom rätt... Jag vet INGEN som har mer socker i sitt kaffe än min Marcus. Han hävdar att det är för att han tycker det smakar rätt apigt och därför behöver söta det, men jag vet vilket gottegris han är så jag misstänker att han gillar när det knastrar av socker mellan tänderna. Jag brukar fråga om han inte ska ha lite kaffe till sitt socker när han öser sked efter sked i muggen. ;-)

Vi åt pajer och gav lite presenter. Nu har Stig ju tid att läsa så vi såg till att han har böcker till det, och sedan så gav vi alla bort en kväll med bowling. Lite motion får han ju klämma in nu när han inte längre går till bilen varje morgon. ;-)

På första kortet syns Stig, Amanda och Marcus bror Cristian. På det andra kortet myser Lyckeli i Marcus bror Davids knä.