Alla inlägg den 26 november 2008

Av Tina - 26 november 2008 20:56

Min kära storasyster var här idag och höll mig sällskap medan Marcus opererades. Det var så skönt att ha henne här, jag bara grinade medan hon tog tag i saker. Hon ringde sjukhuset för att ta reda på när de hade opererat klart, hur det hade gått, när Marcus vaknade osv. Hon sa "nu gör vi mat!" när det stod klart att jag endast hade fått i mig två skedar yoghurt med frukt under dagen, hon tog hand om Lyckeli då jag inte orkade, hon tröstade, hon förklarade och hon bara fanns där. Första gången vi talade med sjukhuset skulle han just börja opereras. Vi skulle ringa igen vid 14. När vi ringde igen vid 14 så sa sköternskan "operationen har gått SÅ bra!" Här, ska du få tala med Marcus..." och så fick jag tala med honom! Han hade vaknat upp en stund tidigare och var fortfarande lite groggy och mindes inte riktigt vad som var dröm eller verklighet. Men han FANNS! Min Marcus fanns där, kunde tala med mig och var levande! Åh, va skönt det var... Efter det samtalet kändes det hundra gånger bättre, jag kunde äta lite middag och kände mig mer normal i huvudet igen.


Vi åkte in och hälsade på Marcus vid sextiden. Första tanken när jag kom in i rummet var den tanke både Marcus mamma och min syster hade haft under dagen: "Åh, kunde det inte ha varit jag istället..." Jag hade så gärna velat ta allt det där från Marcus, allt ont och all oro. Men det är väl tecken på äkta kärlek, antar jag. Bara han och Lyckeli har det bra så kan jag ta allt ont. Jag gör allt för dem.

ANNONS
Av Tina - 26 november 2008 08:24

Klockan är snart halv nio. Marcus åkte in till Sahlgrenska kvart över sex imorse. Det har inte blivit många timmars sömn inatt. Jag trodde att jag skulle kunna sova, för vi hade en fin kväll igår. Många tårar, men ändå hopp och skratt med. Marcus somnade men jag bara låg och tittade på honom. Han är så fin. Det får inte vara så att han är sjuk på riktigt. Det går inte. Jag kan inte vara utan min fina Marcus, han ska finnas här för alltid, för alltid och vara precis så underbar och halvtokig som han är.


Det var så hemskt då han åkte i morse. Hans pappa kom och hämtade honom och jag kunde inte hindra tankarna från att flyga iväg. Är det sista gången jag ser honom så som han är när han är frisk? Kommer det behövas mer än operationen, som cellgifter och sånt, som gör att han känns mer sjuk på riktigt? Kommer han att tappa alla fina lockar? Kommer han att vara glad nästa gång jag ser honom? Det är hemska tankar, plågsamma och jävliga, men det är så svårt att hindra dem från att komma.


Jag vill att dagen ska gå fort. Vid lunch opereras han och om allt går enligt planerna åker jag och hälsar på honom ikväll. Då vill jag att allt ska vara bra igen. Cancern borta och min fina, friska, hela Marcus kvar.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se