Klockan är snart halv nio. Marcus åkte in till Sahlgrenska kvart över sex imorse. Det har inte blivit många timmars sömn inatt. Jag trodde att jag skulle kunna sova, för vi hade en fin kväll igår. Många tårar, men ändå hopp och skratt med. Marcus somnade men jag bara låg och tittade på honom. Han är så fin. Det får inte vara så att han är sjuk på riktigt. Det går inte. Jag kan inte vara utan min fina Marcus, han ska finnas här för alltid, för alltid och vara precis så underbar och halvtokig som han är.

Det var så hemskt då han åkte i morse. Hans pappa kom och hämtade honom och jag kunde inte hindra tankarna från att flyga iväg. Är det sista gången jag ser honom så som han är när han är frisk? Kommer det behövas mer än operationen, som cellgifter och sånt, som gör att han känns mer sjuk på riktigt? Kommer han att tappa alla fina lockar? Kommer han att vara glad nästa gång jag ser honom? Det är hemska tankar, plågsamma och jävliga, men det är så svårt att hindra dem från att komma.

Jag vill att dagen ska gå fort. Vid lunch opereras han och om allt går enligt planerna åker jag och hälsar på honom ikväll. Då vill jag att allt ska vara bra igen. Cancern borta och min fina, friska, hela Marcus kvar.

 

Moi Mokulat

26 november 2008 15:41

Tänker på dig!
Usch vet precis vad du går igenom. Men det kanske man inte vill höra.
Jag tänker på dig. Väntar själv besked om min mamma som precis varit på magnetrönken om hennes operation lyckades.
Finns här om du behöver prata av dig.
Kommer gå bra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...