Jag är skiträdd. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur mycket jag uppskattar min lilla familj och att man ska fokusera på allt det viktiga i livet, för det kan man aldrig ta för givet. Nu är jag mer medveten om det är jag någonsin önskat att jag behövde vara. Marcus har sedan rätt lång tid tillbaka haft en liten knöl i armhålan. Flera läkare har klämt lite på den men sagt att det inte är något farligt. Men för ett tag sedan började den växa, och då reagerade läkarna. Han blev runtskickad till olika läkare och till slut kom han till någon slags knölexpert på Sahlgrenska. Det var för lite mer än en vecka sedan. De tog prover från knölen och skickade hem honom. Några dagar senare ringde och sa att de kunde se cellförändringar, men de hade ingen aning om vad det är. Idag ringde de igen. Imorgon ska Marcus läggas in på Sahlgrenska. De ska magnetröntga honom för att se om det finns något annat i kroppen och sedan operarar de bort knölen på onsdag. Om allt går som det ska så får han antagligen komma hem på fredag igen. Men jag är skiträdd att det ska vara något!! Jag grubblar och grinar och kramar Marcus så hårt att han knappt kan andas. Knöl. Magnetröntgen. Operation. Cellförändringar... Det är hemska ord allihop! Jag vill bara att han ska vara frisk, blir kvitt knölen, må bra, komma hem och vara glad. Så vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.

Ja, ifall ni undrar varför det inte finns några bilder i bloggen från sista veckan så är det för att mongodatorn gick sönder. Och den stengamla laptopen som vi plockade fram lägger in bilderna från kameran i för stort format (eller något annat som låter tekniskt och bra) så jag kan inte ladda ner dem till bloggen. Ska jobba på det, dock...

Idag är det babysim som står på schemat. Endast. Jag är aptrött så det ska bannemej bli tidigt i säng ikväll. Längtar redan... Dock är det fint väder idag, om än kallt, så jag sr fram emot att komma ut och gå senare under dagen.

Jag skulle ju skriva lite om lillsyrrans halloweenfest, hade jag tänkt mig. Det har inte blivit av hittills, men jag fick för några dagar sedan höra lite om den så nu har jag lite roligt att skriva. :-)

Jo, Maja och hennes kompis/sambo Linn hade halloweenfest i sin bautalägenhet i Uddevalla. De hade bjudit massor med folk och givit vissa regler som behövde uppfyllas för att gästerna skulle få komma innanför dörren. Reglerna var:

1) Röd slips

2) Något glittrigt

3) Synlig namnbricka

Mamma sydde röda slipsar till Maja och Linn, och på dem stod deras namn i glitter. Tre flugor i en smäll, så att säga. Folk var tydligen rätt konstruktiva vad gäller namnskyltar och glitter, roligt nog. Några hade en stor skylt med en rebus som namnskylt. Vad sägs om en bild på tre trumpeter, minus en bild på en trumma? Svaret är ju självklart Peter. Andra hade designat sheriffstjärnor med sitt namn på. Som glittrig accessoar hade folk tiaror, julgransstjärnor, julgransglitter, glittriga tröjor osv.

Jo, så var den en grej till. Maja och Linn hade skrivit små uppdrag till var och en som de delade ut när de kom. Det kunde stå allt möjligt, som att man tre gånger under kvällen skulle låta som ett modem, att man skulle ställa sig och joddla bland några man inte kände, eller, om man hade otur, skulle fråga minst fem personer vilket kön de tillhör.... Den stackars killen som fick den lotten hade det inte lätt, för den första han, röd av skam, gick fram och ställde den frågan till var en rätt blyg tjej. "Jaha, vilket kön tillhör du då?" frågade han och försökte se nyfiken ut, varav hon bara gick därifrån, märkbart besvärad. Senare hade hon kommit fram till Linn och sagt att Linn hade konstiga kompisar... :-D

Efter att ha ätit lite godis och annat smaskens har jag en förmåga att bli lite... gasig. Jag fiser som en tok. Då just detta hade skett (rätt högljutt) i soffan, blev det som sig bör lite pinsamt. Jag körde det bästa försvaret - anfall! "You smell like POOP!" gastade jag åt Marcus. Han anammade skämtet, slog ner valpögonen och pep "I don´t fell moop..." Hahahahaa! Ja, det blev ju rätt kul i slutändan ändå. Och jag tror han glömde mina brakfisar rätt snabbt. ;-) Det är rätt kul när man råkar kasta om bokstäverna innan man hinner tänka på vad man säger. Här hemma går Musse Pigg ALLTID under namnet Pisse Mugg efter en av mina klassiska felsägningar.

Idag har det varit riktigt fint väder! Inget regn alls, vilket det annars alltid "nu för tiden" brukar komma minst en gång om dagen. Detta har vi firat genom att promenera lite mer än vanligt. Först träffade jag Linnéa för en förmiddagspromenad. Lyckeli hängde med, sovandes i selen. Sedan promenerade vi även ner till Lyckelis farföräldrar för att äta söndagsmiddag, och så hem igen. Det blev över 15 000 steg till slut. Hos Stig och Barbro fanns även allas vår favoritapa - David! Lyckelis yngsta farbror, som glatt konstaterade att Lyckeli blivit en liten sumo under de sista två veckorna. :-)

Dagens stora händelse är att Lyckeli har åkt vagn! Det har inte hänt på över en månad, då hon mycket tydligt visar att hon minsann INTE har tänkt att ligga i vagnen under promenaden så fort jag eller Marcus har lagt ner henne i den. Men idag tog jag fram och monterade på sittdelen på chassit, och DÅ, då gick lilla fröken med på att åka vagn efter bara ytterst lite knorrande. Hon satt och blängde under lugg under halva promenaden ner till farmor och farfar, men sedan somnade hon till och med gott. Då var det ju bara att fälla ner ryggstödet så hon fick ligga och sova. Kanon! Och på vägen hem låg hon och sov hela vägen, efter att ha somnat i mitt knä, iklädd overall men ännu inte nedlagt i vagnen. Gud va skönt om det faktiskt är så att hon går med på att åka vagn då och då. Så mycket lättare det blir att gå och handla lite... Fast idag beställde jag faktiskt en ny sele. En Ergo. Det är ju ändå rätt gosigt att ha henne sovandes tätt intill när jag är ute ochy går... :-)

Igår kväll kom det första skrattet från Lyckeli. Hon har ju låtit då hon varit glad tidigare, men vi har inte varit säkra på om det är skratt eller om det bara är lite gurgel... Men igår var det ingen tvekan - hon skrattade! Det var när jag pussattackerade hennes kinder samtidigt som jag kittlade henne mellan alla goa halsveck. Hon kluckade till och skrattade förtjust. "Åh, hon skrattade!" ropade jag till Marcus. Han kom intravande och sa: "Va, var det ett skratt? Jag tyckte det lät som om hon fick andnöd." Trams! Han fick själv försöka och visst kom det ett skratt då med!

Och idag kom det igen, det där fantastiska, underbara, glada, lyckobringande lätet. Då hon badade. Jag skvätte lite på henne och då brast hon ut i ännu ett skratt. Min glada bebis!

Det går framåt med stormsteg här nu vad gäller hennes utveckling. Hon kan ta i saker, ta dem till munnen och totalt dräggla ner dem. Favoriterna är andra personers tröjor, dem sliter och drar hon i med koncentrerad blick. Annars duger det med näven, en leksak, hennes egen body eller ett hörn av overallen. Apropå overall så har hon nu börjat använda den helt bedårande overallen farmor kom hem med för några veckor sedan. Farmor (Lyckelis farmor, alltså) hörde mig tala varmt om just den efter att jag hade sett den på Kappahl. Och då köpte hon den helt sonika till Lyckeli. Den är heeeelt underbar. Min bebis blir en söt liten humla i den! Då hon tröttnar på leken eller är hungrig förvandlas hon dock rätt snabbt till en geting...

Det var dags för babysim idag igen. Det går bättre och bättre för Lyckeli och nu ler hon mest hela tiden i vattnet. Det allra roligaste är när man får simma på mage och när man får dyka! Vi lyckades ana ett leende på ett av undervattenskorten när vi kom hem och det tar vi som att hon gillar känslan av att vara under vatten!

Efter simningen följde simkompisen Elly och hennes föräldrar med oss hem. Vi åt middag och fikade och det var jättekul att se Elly och Lyckeli tillsammans. Först sov sötnosarna middag i sovrummet båda två, Lyckeli i vaggan och Elly på stora sängen, men sedan var det tjöt och lek som gällde för dem båda. De satt och snackade mitt emot varandra på var sitt pappaknä en lång stund. Eller... Elly snackade i alla fall. Lyckeli mest flinade. Hon tyckte nog att Elly var väldigt söt. :-) Sedan tänkte vi att vi skulle lägga dem på golvet så att de kunde ligga och titta på varandra, lite på sidan, liksom. Haha! Jo tack, det var ju som att få ner en hal bäver i en plastpåse... De skulle INTE titta på varandra, utan den ena glodde uppåt och den andra nedåt. Sedan rullade den ena runt medan den andra intensivstuderade mattan. Se själva här nedan. ;-)

Igår hade Lyckeliten fullt upp. Förutom besök på bvc hann hon med att smaka på morotspure och glo på giraffen. Morotspuren var först helt förskräcklig, hon grimaserade och sträckte ut tungan för att bli kvitt kletet. Men efter några sekunder smakade hon lite mer noggrannt och sken upp. Det var visst rätt så gott ändå! Hon slafsade och smaskade i sig en hel (ja, man får börja i små mått) tesked klarorange morotsgegga innan det fick vara bra för den gången.

På kvällen hade hon en lång glo-session i soffan. Objektet för gloendet var den fina giraffen. Hon hade visst en del otalt med honom, för det var inte snälla blickar han fick, minsann... Någon gång nitade hon honom med en rak höger också, men det lyckades jag inte få på kort.