Fy vilket trist väder... Men idag hade vi tid på bvc och var då tvungna att ta oss ut ur lägenheten. Hu, jag hade god lust att stanna kvar hemma, speciellt då jag fortfarande inte är helt frisk. Marcus sa flera gånger att han kunde gå dit med Lyckeli själv och att jag borde stanna hemma i sängen. Men där låg jag ju nästan hela söndagen och större delen av kvällen igår... Och ska de här sista kilona jag har kvar sedan graviditeten bort så får man ligga i, så jag följde med ändå. Stackars Marcus... Pluttigare fru kunde han nog inte ha hittat norr om Sydpolen. ALLT var fel! Paraplyt var sönder, regnet blött, skorna skavde, bilarna lät för högt, joggare sprang fult, jag var trött, Marcus svarade helt fel, det var november (finns det en mer trist månad?) och dessutom hade MARCUS Lyckeliten på magen och inte jag... Det var hemskt synd om mig. Men till bvc kom vi i alla fall, och det visade sig att bebisbollen nu väger 6380 gram och är 62,5 cm lång. :-) Lilla, stora tjejen. Resten av dagen ska jag spendera inomhus, där det inte finns kallt, tråkigt regn. Det blir mysigare så.

Idag satt min underbara bebis själv för första gången! Jag ropade på Marcus, som hann komma med kameran och fota det stora ögonblicket. Åh, hjärtat bara smälter... Va hon kan, stora tjejen! :-D

Lyckeli gillar att sitta och mysa i soffan. Men bara om mamma, pappa eller helst båda sitter intill. Det är ju jättelattjo att sitta upp, man får hur bra utsikt som helst! Ibland blir man dock så uppspelt att man viftar till lite för mycket och då välter man... Har man otur tappar man nappen samtidigt. ;-)

Igår var ju Lyckeli sjuk, så hon sov mest hela dagen. Antagligen så bunkrade hon upp med sömn då för nu ikväll har hon varit direkt omöjlig att få att sova. Första försöket kvart över åtta. Jag, Lyckeliten och kvällsmat. Det brukar funka, och liksom alltid somnade hon gott med nappflasknappen i munnen när hon var mätt. Då brukar jag bara peta in nappen, låta henne sova några minuter så hon sover hårt och sedan bara lyfta in henne till vaggan. Idag vaknade hon med ett BLING samma sekund jag lade ner henne och deklarerade högljutt med en gång att hon minsann INTE kunde tänka sig att sova. Ingen större katastrof. Bara att försöka igen. Ut till soffan, upp med bebis på amningskudden och erbjuda mat. Men väggen var visst väldigt mycket roligare, för hon log med hela ansiktet medan hon glodde på den bakom min axel. Nappflasknappen bara lekte hon med. Efter en halvtimma fick Marcus ta över, för ibland ger det resultat om vi byter. Jag är dessutom fortfarande aptrött och halvsjuk, så det var lika bra att han, som har energi idag, fick ta över. Men icke. Sova var BAJS, tyckte Lyckeli. Men till slut somnade hon i selen medan Marcus skumpade runt i vardagsrummet. Han lyfte upp henne och lade ner henne i vaggan - och hon vaknade. Eeeeen gång till. Upp i selen, hon somnar, han lyfter ut henne och håller henne mot axeln - hon vaknar. Nu är det försök nummer fyra på gång ute i vardagsrummet. Jaja, till slut somnar hon väl, och strax därefter säkerligen även hennes föräldrar. ;-)

Lyckeli vaknade idag med ett gallskrik. Jag och Marcus flög upp och försökte ge napp, trösta, vagga och ha oss, men bebis var helt till sig. "Va varm hon är!" kunde jag snart konstatera. Av med pyjamas och in med termomtern, som visade 38.6 grader. Hu, min stackars bebis... Hon åt rätt bra ändå, och sov bort större delen av dagen, så det är nog inte någon fara. Men va det värker i mammahjärtat då hon gråter så förtvivlat varje gång hon vaknar. :-( Enda stället hon vill sova på är på amningskudden, i min famn. En gång lyckades jag lägga ifrån mig kudden på soffan, men annars slog hon upp sina vackra (dock idag lite feberblanka) ögon och putade ut med underläppen och darrade med den så fort jag försökte lägga ner henen intill mig. Då var jag bra snabb med att lägga tillbaka henne i min famn, så vi blev sittandes i soffan mest hela dagen. En LÄTT uppoffring för min fina dotter. Jag kan inte tänka mig att det finns något jag inte skulle göra för henne.

Så här pluttig var hon, mitt barn:

Idag var det dags för den årliga tjejmiddagen med chicksen från gymnasiet. Varje höst försöker jag samla hela skocken för ett restaurangbesök, men i år var faktiskt första gången ALLA TIO kunde komma! Oj, va kul det var! Vi snackade och kacklade non stop och maten var god, som alltid där. (Pasta ect på Kapellplatsen i Göteborg.) Under första timmen satt det tre killar (Eller säger man män... när blir killar män? De var väl runt 25, kan jag tänka mig. Är man man eller kille då? ) intryckta i hörnet innanför oss, men de försvann rätt snart efter att de hade käkat upp. Undrar varför? ;-) Kattis hävdar att det berodde på vårt snack om kejsarsnitt, men jag vet inte, jag... I och för sig var det väl svårt att undvika att höra vad vi sa. Men va sjutton, dukar man ett LÅNGBORD för tio tjejer så får man räkna med att det blir en del höga röster.

Det blev mycket bebissnack, då vi sammanlagt har sju ungar utanför och en i magen. A-L, Frida och Jenny, som inte har barn själva, hängde dock med hur bra som helst i våra diskussioner om kräk, babysim, flaskmatning och konsekvenserna av att käka Ipren som gravid. Ett tag såg Frida ut att somna, och Kattis undrade försiktigt om det var trist att det var så mycket barnprat. Men nej då, det visade sig att ena halvan av gänget snackade amning och den andra helikoptrar, så hon bara blundade lite för att kunna hänga med i vad som sades på båda sidorna av bordet. ;-) Söta Frida...

Huvudpunkten var ändå kvällens sötnos; Amanda. Hon satt glatt med och mumsade gröt medan vi andra åt pasta, och sedan hoppade hon runt lite bland famnarna och charmade oss alla. Hon hittade några skedar och servetter att slänga på golvet, och genom att varva det med att dräggla på sin bitleksak och slita lite i alla halsband hon kom åt så hon var fullt sysselsatt. Hårt jobb blir man trött av, så hon somnade antagligen gott i bilen på vägen hem sedan. :-)

Jag bjuder på några kort från middagen. Fråga INTE vad jag gör på det där jag är med... Jag trooor att jag kikar efter servitören som gick uppför trappan. Då jag sa det till Marcus när han undrade vad jag tittade på så muttrade han något om att han (servitören) nog hade snygg röv. Men det var faktiskt en tjej, fick jag då säga. Inte för att tjejer inte kan ha snygga rövar, men ni fattar vad jag menar. Jag är ändå ingen rövmänniska, så jag hade inte lagt märke till om det hade varit en manlig servitör med snygg häck heller. :-) Jag glodde nog på skorna eller något annat vettigt. :-D

Igår kväll och imorse var jag rätt dassig. Det där influensavaccinet jag tog i tisdags var nog boven, tror jag. Men framåt eftermiddagen, lagom till babysimmet, piggnade jag till igen. Så vi traskade iväg, hela lilla familjen. Lyckeli sov som en plutt i selen så vi gick runt i området omkring simhallen då vi kom fram, för att inte gå in för tidigt. Lilla Lyckan blir nämligen så trött efter badet så jag vill att hon ska sova så tätt inpå som möjligt. Vi gick förbi en liten bod där det med stooora bokstäver på en skylt står "THAI WOK GATUKÖK". Mums va gott, då kan vi ju testa att ta med thaimat hem någon gång härifrån, tänkte vi glatt. Jag traskade in för att fråga efter en meny som vi kunde kika i. "Hej", sa jag, "har du en meny över thaimaten som vi kan ta med oss hem?" Den prydliga killen bakom kassan tittade helt oförstående på mig, så jag förtydligade: "Ja, vi vill inte handla nu, men vi vill gärna se vad ni har för thaimat. Har ni tofu?" Han fortsatte titta på mig, avstannad mitt i en rörelse som jag såg kom sig av att han svabbade golvet bakom kassan. Aha, jag hade haffat städkillen. "Vill dy ha moss?" frågade han, och det var min tur att gapa. "Nääää, jag undrar om ni har en meny över thaimaten...?" "Vill du har hamborgaräää?" försökte han. "Nä..... (här kände jag mig väldigt bortkommen, ska jag tillägga, och visste inte riktigt vad jag skulle säga härnäst) jag vill inte ha hamburgare. Öhh, vad har ni för mat?" Killen sken upp och deklarerade stolt: "Vi har moss, hamborgaräää, kårrv, falafel och lite annat." Jag backade mot dörren. "Ahaa, men nej tack då. Jag trodde ni hade thaimat." sa jag, öppnade dörren och gick ut. Jag sa till Marcus att de inte verkade ha någon thaimat och vi gick bort mot simhallen igen. Då öppnade den artiga killen dörren bakom mig och ropade glatt: "Dy, kanske imårron! Kanske vi har det då!" Ja, kanske det... :-)

Babysimmet gick bra idag. Lyckeli blev trött och ville upp då hejdåsången började, som hon blivit de tidigare gångerna med, men fram tills dess flöt allt på kanon. Hon fick dyka idag! Ojoj, va spännande att se hur hon reagerade. :-) Hon skötte sig galant och hade nog riktigt kul idag. Hon log och sprallade med benen som en galning. Vi hade med kameran och lyckades knäppa ett undervattenskort på henne. Kolla extra noga på tungan! Den åker ut så fort hon får vind eller vatten i ansiktet. :-) Undrar varför? Sött är det i alla fall, tycker jag.

Hur gör man min man till den lyckligaste i världen? Svar: Man ger honom thaimat. Det blev en jättegod middag med en gryta med smak av röd curry. Sockerärtor, paprika, lök och sojagrytbitar. Mums....

Vad har vi gjort annars idag då? Tja, jag och Lyckeli tog en skön promenad på kvällen. Vi har tvättat och läst sagor. Lyckeli har gymat lite och jag har käkat äpplekaka sedan igår. Äpple och kardemumma är verkligen en god kombination! Mamma kom med inspirationen och visst hade hon rätt, det blev kanon. Marcus - min kära gottegris - har nog ätit kaka för flera månader framåt. Men jag var ju "tvungen" att baka massa kaka så att äpplena från landet skulle gå åt! ;-) Annars skulle de ju bara ligga och bli dåliga. Imorgon jobbar Marcus och jag och Lyckeli ska ut och njuta av det fina vädret, som enligt prognosen ska hålla i sig hela veckan. Gott, såna här höstar gillar vi! Har man bara fått tanka lite sol under november så känns inte vintern lika lång och mörk sedan.