Direktlänk till inlägg 5 december 2008
En sak som alltid muntrar upp mig och Marcus då någon av oss är lite nere, är när Lyckeli tittar fram på de mest märkliga ställen med lite hjälp av sin mamma eller sin pappa. Jag kan inte låta bli att fnittra då hon kikar fram bakom en dörr, i höjd med taket, eller ovanför soffkanten. Hon är ju så söt och det ser så malplacerat ut! Titta själva:
Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...
Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
|||
15 | 16 | 17 |
18 | 19 |
20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 |
|||
29 | 30 | 31 |
|||||||
|