Vad hade jag gjort den där dagen Marcus opererades om inte du hade varit här? Du är så klok och omtänksam... Vilken tur att jag har dig!

Idag fick jag ett sms från en kompis då jag var ute på min morgonpromenad. Vi skickade lite fram och tillbaka och "diskuterade" (eller vad man nu gör via sms) hur man reagerar på en sån här stor händelse i livet som att se någon man älskar bli sjuk är. Vi skrev lite om behovet att gråta, älta, grubbla och prata. Hon skrev att hon hanterar såna här saker genom att tänka på hur FRISKA människor är, även de som är sjuka. Alltså, att om man har cancer så är man ju frisk förutom den... Iaf - jag har alltid sett mig som en positiv människa. Men det "samtalet" fick mig att tänka på ifall jag är det eller inte, egentligen? Jag har ju varit ganska nere av det här, gråtit och misströstat och befarat det värsta vissa stunder. Det är inte så jag VILL reagara, jag vill vara stark för Marcus och kunna ge honom hopp. Och det säger han att jag gör, men jag känner ju att jag grubblar mer än vad han gör. Gråter mer. Men så ikväll hade min syster lämnat en kommentar här på bloggen, där hon bekräftade precis det jag känner. Att man måste igenom alla delar av det där jobbiga. Och det var väl det Johanna menade imorse - fast hon är ju inte mitt uppe i det jobbiga just NU! Hon har varit där, och har antagligen bestämt sig för att vara glad och positiv och lärt sig av det. Beundransvärt! Men fråga är om man inte måste komma igenom den här fasen med...? Där allt känns nattsvart då och då, där man gråter på nätterna och i duschen och känner sig otroligt rädd vissa stunder. Jag tror man måste det. För vissa människor - som Johanna - är det kanske lättare att ta sig igenom de faserna. Men jag finner mig själv fast där just nu. Det är inte något jag oroar mig över, jag känner ju att det är en process och att jag avencerar. Så jag är nog inte så negativ ändå. Jag är bara mitt uppe i ett sorgearbete. Som en annan vän sa - " sörj beskedet, men tänk inte vidare. Och det är det jag gör. Jag sörjer ordet cancer. Jag sörjer beskedet att Marcus fick den diagnosen. Men jag går inte händelserna i förväg. Jag och Marcus har bestämt oss för att det kommer att sluta bra, det här. Och den känslan blir starkare för var dag. Jag tar mig framåt med ministeg. :-)