Idag vaknade jag till yrsnö, redan halv sju. Eller, JAG vaknade inte då, utan en viss liten, morgonpigg bebis som tyckte att det var en alldeles ypperlig tid att vakna... Jösses. Ja, det var bara att gå upp, mata, roa, klä och sedan somna på promenad. Det var mysigt att komma ut, även om det kändes underligt att somna henne redan halv nio. Men är bebis trött, är bebis trött.

Sedan bakades det julgodis så det stod härliga till. Idag blev det snickers och knäck. Jag skulle ha hunnit med ischoklad också med men de där små formarna tog slut, så jag får spara det till en annan dag. Här nedan kommer de recept jag använde idag. Jag mixtrade lite med dem, satte ihop ingredienser från några olika och lade till något själv. Det blev bra!

Snickers

- ca 200 gram jordnötssmör, gärna krokant

- 1 dl strösocker

- 1 dl kokosflingor

- 2 dl ljus sirap

- 1 liter cornflakes

- ca 2 dl salta jordnötter

- 200 gram mörk choklad

- 3-4 msk grädde

Smält jordnötssmör, socker, kokos och sirap i en kastrull. Smula flingorna och häll i dessa och jordnötterna (du kan hacka dem grovt om du vill) i smeten. Bred ut på bakplåtspapper. Smält chokladen och blanda i grädden. Bred ut chokladen ovanpå snickersen och låt stelna i kyl (jag satte ut dem på altanen en stund) innan du skär i bitar. Bild på mina snickers finns nedan.

Knäck (ca 60 stycken)

- ca 1 dl sötmandel (hacka fint)

- 1.5 msk smör

- 2 dl strösocker

- 2 dl ljus sirap

- 1.5 dl grädde (det står vispgrädde men det gick jättebra med vegansk matlagningsgrädde gjord på soja)

Blanda smör, sirap, socker, och grädde i en kastrull. Koka och rör tills en droppe smet som du droppar i kallt vatten kan formas till en kula. (Jag kokade den ungefär en halvtimma, skulle jag tro.) Blanda i den hackade mandeln och låt häll upp i små knäckformar. Låt stelna.

Sötaste Lyckeli har fått smaka broccolipure idag och det gick hem! Lite mangopure efteråt så var lilltösen jättenöjd. Hon börjar fatta det där med sked, vad den är till för och vart den ska hän. Hon kastar sig nästan mot skeden då den kommer lastad med mat, och när hon själv får hålla den (utan mat på) så åker den minsann rätt - in i munnen. :-) Det är så roligt att se henne komma på hur saker och ting fungerar, man ser hur det snurrar runt där inne i skallen tills hon kommer på hur man ska göra.

Jag är med och tävlar om en Kodak digitalkamera. Hoppas på den, det skulle va en perfekt julklapp!

Det är kallt idag! Och så yr det lite snö. Rätt mysigt faktiskt, bara man inte glömmer mössan under promenaden. En sådan har vi redan hunnit med, jag och Lyckeli, trots att klockan bara är drygt halv tio. En timma var vi ute, jag lyssnandes på musik och Lyckeli sovandes i vagnen.

Tänkte en del under promenaden. På hur folk reagerar på ett besked om cancer. Jag har ännu inte riktigt fattat det, ibland när jag tänker på att Marcus har (hade, jag vet inte när han räknas som frisk) cancer så känns det som om jag bara har fastnat i de värsta mardrömstankarna. Alltså att jag har gått och inbillat mig att han har haft cancer, för såna tankar har jag ibland. Jag kan gå och fundera på hur det skulle bli om den eller den personen dog, eller om det blev krig, eller om en nära vän skulle knarka, eller... ja, ni fattar. Men nu är det på riktigt, och ibland får det inte plats vare sig i hjärtat eller skallen.

Sorgen över Marcus cancerbesked var stor nog men man får också handskas med sitt bagage när något sådant händer. Sorgen över pappas, morfars och mormors bortgång kom upp igen. Marcus vän, vars son gick bort i cancer för några år sedan, fick bearbeta den sorgen ännu en gång. Marcus mamma tänkte mycket på när hennes egen mamma gick bort i cancer för länge sedan. Hon var till och med arg på sin mamma, för att det kanske var hennes cencer-gener som gått vidare till Marcus. De allra flesta känner ju någon eller några som har gått bort, i cancer eller på annat tragiskt sätt, och var och en blir antagligen påmind om detta när någon annan i bekantskapskretsen eller till och med familjen drabbas. Så sorgen kan nästan bli dubbel därför.

Men man får inte glömma att den där sorgen från början kommer ur kärlek. Den man älskar saknar man om den personen försvinner, och hur hemskt det än är att sakna någon så till den grad att hjärtat nästan spricker, så får man inte inte våga älska, av rädsla att förlora.