Det är kallt idag! Och så yr det lite snö. Rätt mysigt faktiskt, bara man inte glömmer mössan under promenaden. En sådan har vi redan hunnit med, jag och Lyckeli, trots att klockan bara är drygt halv tio. En timma var vi ute, jag lyssnandes på musik och Lyckeli sovandes i vagnen.

Tänkte en del under promenaden. På hur folk reagerar på ett besked om cancer. Jag har ännu inte riktigt fattat det, ibland när jag tänker på att Marcus har (hade, jag vet inte när han räknas som frisk) cancer så känns det som om jag bara har fastnat i de värsta mardrömstankarna. Alltså att jag har gått och inbillat mig att han har haft cancer, för såna tankar har jag ibland. Jag kan gå och fundera på hur det skulle bli om den eller den personen dog, eller om det blev krig, eller om en nära vän skulle knarka, eller... ja, ni fattar. Men nu är det på riktigt, och ibland får det inte plats vare sig i hjärtat eller skallen.

Sorgen över Marcus cancerbesked var stor nog men man får också handskas med sitt bagage när något sådant händer. Sorgen över pappas, morfars och mormors bortgång kom upp igen. Marcus vän, vars son gick bort i cancer för några år sedan, fick bearbeta den sorgen ännu en gång. Marcus mamma tänkte mycket på när hennes egen mamma gick bort i cancer för länge sedan. Hon var till och med arg på sin mamma, för att det kanske var hennes cencer-gener som gått vidare till Marcus. De allra flesta känner ju någon eller några som har gått bort, i cancer eller på annat tragiskt sätt, och var och en blir antagligen påmind om detta när någon annan i bekantskapskretsen eller till och med familjen drabbas. Så sorgen kan nästan bli dubbel därför.

Men man får inte glömma att den där sorgen från början kommer ur kärlek. Den man älskar saknar man om den personen försvinner, och hur hemskt det än är att sakna någon så till den grad att hjärtat nästan spricker, så får man inte inte våga älska, av rädsla att förlora.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...