Igår var vi och hälsade på en barndomskamrat till Marcus och hans familj. Samuel och Marcus är uppvuxna på samma gata och var jättebra vänner som små, men sedan kom de tyvärr ifrån varandra lite under sena tonåren. De har ju haft lite koll på varandra genom mammorna - då de ju fortfarande bor på samma gata och pratas vid rätt så ofta. Jag har tidigare skrivit om Samuels tjejs (Linnéas) blogg - http://brohede.blogg.se/ - där man kan läsa om deras familj och saknaden efter deras son Josef, som gick bort i cancer för ett tag sedan.

Det som gjorde att Marcus och Samuel fick upp kontakten igen nu var ju Marcus cancer. Jag kan bara försöka tänka mig vilka minnen det har väckt hos Samuel och Linnéa, då deras son drabbades av hjärncancer och de själva har varit i den situation som jag och Marcus har befunnit oss i. Men det måste vara ännu hemskare då det gäller ens eget barn... Fy, det går inte att tänka tanken att det skulle handla om Lyckeli! Det bara knyter sig i hjärtat på mig när den tanken snuddar vid mitt medvetande. Och detta har Samuel, Linnéa och deras nära och kära behövt gå igenom.

Det var så fint hos dem, och det fanns vackra kort på deras bortgångna son överallt i huset. Han ler så fint på nästan alla, och det finns en slående likhet mellan honom och hans lillebror. Samuel och Linnéa har två barn till; en lillebror och en liten, liten lillasyster. Det är antagligen anledningen till att man orkar leva vidare; att man har fler barn som man älskar, tar hand om och vill det bästa för.

Besöket där var väldigt trevligt. Vi åt gott och pratade om mycket intressant. Deras dotter är bara två månder yngre än Lyckeli så om ett tag kan de nog bli intresserade av att leka lite ihop.

Väl hemma igen fick Lyckeli middag - morotspure! Hihiiii, va söt hon är då hon gapar och vill ha mer, och mmmm:ar och ler med hela munnen full av mat. Lilla älsklingen!!