Lyckeli har riktigt fått in tekniken då hon rullar runt från rygg till mage nu, och tvärtom. Förr har hon fått kämpa, kämpa, kämpa, men nu går det undan av bara farten. FLIP säger det så ligger hon på mage. Det är lite svårt att få med sig armarna ibland men hon är på G med det med. :-) Hon är så glad då hon får till det, det riktigt strålar om henne. Och alla leksaker blir ju HELT annorlunda från vinkeln då hon ligger på mage! Idag har hon lattjat med Musen, som är hennes alldeles första (och något för tidigt öppnade) julklapp.

Marcus har fortfarande lite ont i armen, och det stramar rätt ordentligt då han ska lyfta armen. Han kan inte lyfta den upp till axelläge eller över det, men jag hoppas att det kommer att bli bättre och bättre med den saken. Han är ju fortfarande rätt så nyopererad, min älskling. Han njuter i alla fall av att kunna busa med Lyckeli, bära runt henne och läsa för henne. Han är så bra på att få henne att glömma plutteriet då hon pluttar sig, vilket hon gör då hon är trött. Han hittar massa ljud på henne som han "släpper ut". Det kan handla om galoppljud som sitter fast under armen och som slipper ut då han lyfter lite på den, om pruttljud som är fast i naveln och som låter då han trycker på den. Idag hade hon hissmusik under hakan och igår var det ett "uuuuuääääää" i låret. Lyckeli lyssnar fascinerat och ler lyckligt då de leker denna lek. Och mitt hjärta sväller av all kärlek jag hyser till dem. :-)

Lyckeli tycker det här med jul är ganska så spännande, tror jag. Igår tog vi fram granen och klädde den medan sötnosen sov. Då hon vaknade och fick syn på den så tiiiiittade hon och funderade både till höger och vänster. Hon skulle känna och fingra och studera detta nya, roliga. :-)

Och julklappsinslagningen var inte så pjåkig, den heller! Hon satt med i mitt knä och skulle känna på det roliga pappret, dra i snören och med koncentrerad min följa varje rörelse jag gjorde. Underbara bebisen!

Jag skulle göra fudge idag! Minsann, med uppkavlade ärmar, sovande dotter, dammsugande man och mjölet i högsta hugg kastade jag mig in i äventyret. Jag har aldig tidigare gjort fudge, men någon gång ska ju vara den första, eller hur!?

Det var rätt kul att göra, måste jag medge. Bara i med allt i en gryta och låt koka i en timma, ungefär. Man skulle göra kulprov i vatten för att se om konsistensen verkar "sockrig", för då skulle gottorna vara färdiga att hällas upp i en form för att innan de stelnat skäras i bitar. Japp, i med allt i en kastrull. Koka upp. Röra om då och då. Mmmmm, det doftar gott i hela lägenheten och förväntningarna stiger. Egentligen gillar jag inte ens fudge, men det är så roligt att göra eget godis! Marcus äter allt med socker i, så det spelar ingen roll om jag själv äter det jag bakar. :-) Efter en halvtimma började det se sockrigt och kornigt ut, så jag bestämmer mig för att göra det där kultestet om fem minuter. Men då jag stegar fram till grytan fem minuter senare inser jag att slaget för förlorat. Borta är det som faktiskt såg ut att kunna bli fudge. Kvar finns något som ser ut som karamelliserat bajs. Jag häller ändå upp det i en form och ställer det att svalna, men det går inte att rädda. Min fina fudge är inte någon fin fudge, utan en stelnad hög socker... Bajssocker. Nä, det får bli ett nytt försök någon dag, men då ska jag stå och vakta vid spisen som en hök!

Receptet på fudge (vegansk sådan):

3 dl socker

1 msk vaniljsocker

3 msk kakao

2 dl sojagrädde

50 gram margarin

Blanda alla ingredienser, koka minst en timma. (Här falerade jag, då, så det behövs inte så lång tid alltid! Beror antagligen på vilken kastrull man har...) Gör kulprov i kallt vatten, om konsistensen verkar sockrig är fudgen klar.  

Vad jag däremot lyckades rätt okej med idag var en liten chokladtårta. Som en kärleksmums i tårtform, enkelt uttryckt. Chokladsockerkaksbotten, sedan chokladkräm (smält blockchoklad med grädde i), vispad sojagrädde, ett lager sockerkaka till, sojagrädde, banan och choklad blandat och sedan kokos högst upp. Det såg ut som en jättemunk! Eller va tycker ni?

Vad ger man en vän som har allt? GODIS, så klart! En burk fylld med knäck, snickers, chokladbollar och något som liknar chokladbollar men som består till en fjärdedel av jordnötssmör.

Ikväll var Veronica och Tobbe här. Veronica har varit min bästa vän i många år nu, och det är alltid så otvunget att umgås med dem två. Sötaste magen hade vuxit ännu lite mer, tror jag minsann, och Veronica har nog aldrig varit vackrare. En gravidmage är verkligen hur fin som helst...

Lyckeli gjorde väl inte den bästa reklamen för bebis just idag. Hon var lite trött och hängig, kanske sitter effekten av vaccinet hon fick igår kvar ännu idag? Men mellan pluttattackerna fyrade hon av ett och annat leende, men de fick allt kämpa för dem. Tobbe busade och lekte och gjorde ljud av alla de slag, men tyket nog var det åt Veronica som Lyckeli log mest ändå. :-D Sina allra första julklappar fick hon idag, min dotter! En ska vi spara till jul (eller till imorgon, det beror väl mest på min egen karaktär... Kanske råkar Lyckeli få tag i paketet och påbörja avrivningen av papper, vem vet?) men en fick hon öppna idag. Och jag trodde inte hon skulle vara så med på noterna, men hon slet och rev med frenesi. Hon tog i ända från tårna, sträckte på benen, stånkade och rev remsor av omslagspappret. Och belöningen kom i en liten grå, fin mus med en skallra. Super! Hon gillar ju saker som låter. Favoriten de senaste två dagarna har varit en papperspåse som prasslar roligt, men nu kanske jag kan få byta ut dem mot herr Mus. :-)

 Lyckeli tackar så fint för den söta klappen!

Glöm inte se Veronicas fina mage, den syns allt på kortet här nedan om man kikar efter den.

Idag fick lilla bollen smaka mannagrynsgröt till frukost. Den vanliga gröten är slut, så jag fick göra egen. Hälften vatten, hälften havregrädde, mannagryn, en klick fett och så päronpure på det. Och det var så GOTT, tyckte finaste bebisen! Ojoj, gapa stort, svälja, plutta sig om det dröjer mer än två sekunder innan man får mer, mmmm:a och smaska på, och så stora leenden mitt i allt det där. Gullunge! Sedan myste vi länge i soffan innan vi startade dagen mer på allvar.

Ikväll kommer Veronica och hennes Tobbe hit. Det är alltid kul att se hur Veronicas mage bara blir större och större. Det känns både länge sedan och nyss som jag var gravid. Konstigt att Lyckeli har funnits på den sidan min navel, men lika konstigt att det redan har gått över fyra månader sedan hon gjorde det... Men tiden går inte riktigt så snabbt som alla säger ändå, jag tycker jag har hunnit med att njuta ordentligt av bebistiden. Som imorse, då vi bara hade det bra i soffan en lång stund. Såna stunder ska man inte spara på, det måste finnas plats för den varje dag...

Jo, jag skulle ju skriva att det regnar idag, med. Trist, men det kanske blir bättre framåt eftermiddagen. Annars ska jag bara vara hemma och koka fudge.

Igår var vi och hälsade på en barndomskamrat till Marcus och hans familj. Samuel och Marcus är uppvuxna på samma gata och var jättebra vänner som små, men sedan kom de tyvärr ifrån varandra lite under sena tonåren. De har ju haft lite koll på varandra genom mammorna - då de ju fortfarande bor på samma gata och pratas vid rätt så ofta. Jag har tidigare skrivit om Samuels tjejs (Linnéas) blogg - http://brohede.blogg.se/ - där man kan läsa om deras familj och saknaden efter deras son Josef, som gick bort i cancer för ett tag sedan.

Det som gjorde att Marcus och Samuel fick upp kontakten igen nu var ju Marcus cancer. Jag kan bara försöka tänka mig vilka minnen det har väckt hos Samuel och Linnéa, då deras son drabbades av hjärncancer och de själva har varit i den situation som jag och Marcus har befunnit oss i. Men det måste vara ännu hemskare då det gäller ens eget barn... Fy, det går inte att tänka tanken att det skulle handla om Lyckeli! Det bara knyter sig i hjärtat på mig när den tanken snuddar vid mitt medvetande. Och detta har Samuel, Linnéa och deras nära och kära behövt gå igenom.

Det var så fint hos dem, och det fanns vackra kort på deras bortgångna son överallt i huset. Han ler så fint på nästan alla, och det finns en slående likhet mellan honom och hans lillebror. Samuel och Linnéa har två barn till; en lillebror och en liten, liten lillasyster. Det är antagligen anledningen till att man orkar leva vidare; att man har fler barn som man älskar, tar hand om och vill det bästa för.

Besöket där var väldigt trevligt. Vi åt gott och pratade om mycket intressant. Deras dotter är bara två månder yngre än Lyckeli så om ett tag kan de nog bli intresserade av att leka lite ihop.

Väl hemma igen fick Lyckeli middag - morotspure! Hihiiii, va söt hon är då hon gapar och vill ha mer, och mmmm:ar och ler med hela munnen full av mat. Lilla älsklingen!!

Igår var det full rulla här från halv sju på morgonen. Lyckeli tyckte nämligen att det var en kanonfin tid att gå upp på en söndagsmorgon... ;-) Hon var då INTE så pigg som hon ville få oss att tro, det ser ni ju på bilden här nedanför, då hon sitter i bumbostolen och småfilosoferar medan Marcus gör iordning frukost till henne.

Under förmiddagen fick Lyckeli se mig äta äpple, och då blev det fart på damen, må ni tro. Ojoj, benen gick i ett och hon klargjorde högt och tydligt att det inte minsann inte gick att ha såna godsaker för sig själv! (Lyckeli tror att allt man stoppar i munnen är godsaker som hon bara måste få smaka på. Ni skulle se hennes min då hon fick suga på min smörgås med tofusalami på imorse.) I alla fall - trollungen fick en rejäl skiva äpple att suga på, och kalaset var ett faktum.

Kalaset fortsatte hos hennes farmor och farfar senare under dagen, då hon fick smaka hallon för första gången. Även det var smarring! Men dagens höjdpunkt för mig och Marcus var ändå då vi äntligen fick hem den av Marcus storebror lånade hoppgungan och satte vår dotter i den. Hon älskar ju hopp och kast, fart och fläkt, men det där med att hoppa på egen hand var inte något hon med en gång fattade hur det gick till. Hon lutade sig åt ett håll, satte ena foten i golvet och snurrade runt... :-D Men det var skoj, det med! När vi tog tag i hennes knubbiga, goa lår och hjälpte henne hoppa sken hela hon upp. Hon kommer nog på hur man gör tids nog! :-D