Lyckeli har en mycket speciell min när hon bajsar. Dessutom låter hon tokroligt, varken jag eller Marcus kan hålla oss för skratt då hon sätter igång. Lilla gumman... Det stånkas och stönas och tas i så hon blir alldeles röd i ansiktet. Hon ser mycket beslutsam ut och struntar fullkomligt i allt annat än det mission hon har framför sig. Ansiktet blir tomatrött och hon kämpar så, den lilla skruttan. :-)

Idag har det varit rätt trist väder. Promenad har det blivit, två gånger, och det är trots grått väder skönt att röra på sig. Lyckeli gillar också att komma ut, så sover hon gott. Och så blev det hopkok av rester i kylen till middag. Följade saker hamnade i grytan, och det är inte ljug det minsta:

- ugnsbakad sötpotatis och morot

- chili sin carne

- wokad palsternacka

- avocadosoppa

- klyftpotatis

Det mest förvånande är väl ändå att det faktiskt blev gott. Vi käkade på, glada i hågen, både jag och Marcus.

Resten av kvällan ska jag ägna åt att plocka in kläder från tvättstugan, ge Lyckeli gröt (hon har förresten ätit majspure och plommonpure idag! Hon verkade gilla det, för det slank ner en hel matsked majspure och en tsk plommon), dammsuga och käka de tre chokladbitar som väntar på mig i kylen.

Lyckelis bajsmin:

Mina goa vänner på Familjeliv skickade en fin bukett till oss då jag jag berättade om Marcus cancer. Tack, ni fina människor! Den värmde och det gör även alla era fina kommentarer, era stöttande ord och att ni har oss i tankarna!

*Kramar om*

Idag har vi varit ute och gått, gått, gått. Stegräknaren visade drygt 20 000 steg då vi kom hem ikväll. Vi startade dagen med att gå till Marcus storebror och hans familj. De har just köpt en bostadsrätt i en annan del av Mölndal och det var första gången vi besökte dem. Ett jättesött radhus, precis lagom stort! Deras dotter Amanda är överförtjust då hon har mycket mer utrymme att springa omkring på nu än i den gamla lägenheten. Det finns mycket spring i benen i en knappt två år gammal tjej...

Sedan gick vi till Marcus föräldrar och åt middag där. Gott som alltid, och Lyckeli fick smaka avocado och majspure för första gången. Det var tydligen rätt gott, både och! Hon mumsade i sig, men det blir ju inte mer än någon eller några teskedar ännu. :-)

Promenad hem, trevligt samtal med sötaste Veronica, som berättade att hennes bebis i magen sparkar och har sig heeela tiden, och sedan var det läggdags för Lyckeli. En bra dag!

Dagen har även varit bra så till vida att både jag, Lyckeli och Marcus har varit glada. Lyckeli känner säkert av hur vi mår och idag har iaf jag mått bättre än på länge. Tror det är bästa dagen sedan allt det här med cancern startade, faktiskt. Och nu tror jag att ett fint kort på Lyckeli får avsluta innan jag går och lägger mig.

Bumbostolen har vi fått låna av Elly, Lyckelis kompis. Den är inte jättepoppis, men då hon får vara med och diska är den kul! Utsikten blir så bra då, och rinnande vatten är väldigt fascinerande. :-)

Lyckeli ska titta på allt just nu... Titta, studera, glo, blänga, bliga, kika, you name it. ALLT ska kollas in i minsta detalj. Igår var det farfar som var objektet. Han studerades, blängdes på och funderades över. Man riktigt såg hur det rörde sig i det lilla huvudet på min bebis. Och för några dagar sedan var det amningskudden som skulle undersökas:

Vad hade jag gjort den där dagen Marcus opererades om inte du hade varit här? Du är så klok och omtänksam... Vilken tur att jag har dig!

Idag fick jag ett sms från en kompis då jag var ute på min morgonpromenad. Vi skickade lite fram och tillbaka och "diskuterade" (eller vad man nu gör via sms) hur man reagerar på en sån här stor händelse i livet som att se någon man älskar bli sjuk är. Vi skrev lite om behovet att gråta, älta, grubbla och prata. Hon skrev att hon hanterar såna här saker genom att tänka på hur FRISKA människor är, även de som är sjuka. Alltså, att om man har cancer så är man ju frisk förutom den... Iaf - jag har alltid sett mig som en positiv människa. Men det "samtalet" fick mig att tänka på ifall jag är det eller inte, egentligen? Jag har ju varit ganska nere av det här, gråtit och misströstat och befarat det värsta vissa stunder. Det är inte så jag VILL reagara, jag vill vara stark för Marcus och kunna ge honom hopp. Och det säger han att jag gör, men jag känner ju att jag grubblar mer än vad han gör. Gråter mer. Men så ikväll hade min syster lämnat en kommentar här på bloggen, där hon bekräftade precis det jag känner. Att man måste igenom alla delar av det där jobbiga. Och det var väl det Johanna menade imorse - fast hon är ju inte mitt uppe i det jobbiga just NU! Hon har varit där, och har antagligen bestämt sig för att vara glad och positiv och lärt sig av det. Beundransvärt! Men fråga är om man inte måste komma igenom den här fasen med...? Där allt känns nattsvart då och då, där man gråter på nätterna och i duschen och känner sig otroligt rädd vissa stunder. Jag tror man måste det. För vissa människor - som Johanna - är det kanske lättare att ta sig igenom de faserna. Men jag finner mig själv fast där just nu. Det är inte något jag oroar mig över, jag känner ju att det är en process och att jag avencerar. Så jag är nog inte så negativ ändå. Jag är bara mitt uppe i ett sorgearbete. Som en annan vän sa - " sörj beskedet, men tänk inte vidare. Och det är det jag gör. Jag sörjer ordet cancer. Jag sörjer beskedet att Marcus fick den diagnosen. Men jag går inte händelserna i förväg. Jag och Marcus har bestämt oss för att det kommer att sluta bra, det här. Och den känslan blir starkare för var dag. Jag tar mig framåt med ministeg. :-)

En sak som alltid muntrar upp mig och Marcus då någon av oss är lite nere, är när Lyckeli tittar fram på de mest märkliga ställen med lite hjälp av sin mamma eller sin pappa. Jag kan inte låta bli att fnittra då hon kikar fram bakom en dörr, i höjd med taket, eller ovanför soffkanten. Hon är ju så söt och det ser så malplacerat ut! Titta själva:

Idag har vi även hunnit med att införskaffa en ny dator. Det gamla pajade ju och sedan dess har vi suttt med en kass laptop, även den på väg att krascha. Men nu har vi en ny, fin. Det blev en Asus X50SL, och vi är väldigt nöjda med den. Äntligen kan jag ta hand om alla fina kort jag tar på Lyckeli! Jag har saknat att kunna lägga in bilder på henne i bloggen och visa er hur fin hon är och vad hon lär sig.

De jag bjuder på här är båda tagna före Marcus operation. På det ena sitter en mycket nöjd bebis i soffan och drägglar. På det andra hänger sötnosen över axeln på sin pappa.

Idag var jag och Marcus iväg till Sahlgrenska för att träffa en läkare. Meningen var att Marcus skulle bli av med dränaget och mitellan, men det visade sig att provsvaren var klara redan. Det var både negativt och positivt, men mestadels positivt, som tur var. Han förklarade att Marcus cancertumör till största delen bestod av en elakartad typ av cancer som inte sprider sig. Namnet på den är: Dermatofibrosarcomaprotuberans (vad jag kan tyda av läkarhandstilen på pappret vi fick med oss hem). Det brukar förkortas DFSP, kort och gott. Just den typen handlar det bara om att ta bort, vilket de ju har gjort. Men så var det mindre delar av tumören som bestod av en typ som heter Fibrosarkom. Den här typen är mer aggressiv och kan sprida sig till lungor och lymfkörtlar. På grund av den mer aggressiva typen kan de inte garantera att de fick bort alla celler vid operationen, så därmed ska Marcus få strålbehandling. Han ska börja efter jul, och sedan ska han strålas fem dagar i veckan under en månad. Han behöver inte ligga inne utan kan komma till Sahlgrenska en stund varje dag. Sedan ska han lungröntgas en gång var tredje månad i tre år. Därefter följer två år då han ska kollas en gång i halvåret, och sedan fem år till då han kollas en gång om året. Så det är kontroller under tio år framåt. Det står "kontrollpalpation och lungröntgen" på pappret, och palpation betyder helt enkelt att en läkare känner igenom det opererade området samt lymfkörtlarna på överkroppen.

Det känns sådär. Marcus är vid väldigt gott mod men jag måste nog vänja mig vid att han ska strålbehandlas också. Det känns ännu större, men jag och Marcus reagerar lite olika. Marcus har nog ett behov av att lugna andra, säga att det inte är någon fara, att det inte är livshotande osv. Han vill inte att andra ska vara ledsna och oroliga... Men jag har snarare ett behov av att få andra att förstå att det ÄR något allvarligt. Läkaren idag avslutade med att det inte är livshotande, men jag behöver ändå känna att andra förstår att det HAR varit en farlig grej! Marcus har haft cancer... Det är och har varit en pärs för mig, att på så kort tid försöka förstå och förbereda mig på magnetröntgen, operation, väntan på provsvar och nu strålning. Jag behöver få inse allvarlet i det, få älta och gråta, grubbla och hitta min väg att ta mig igenom det här. Men det känns så skönt ändå, att ha fått svar redan. Det dröjde inte de tre veckorna som de sa från början, och det är jag tacksam över. Läkarna är vid gott mod, Marcus är vid gott mod. Jag inser att det värsta är över, och jag är nog på väg att komma ikapp den senaste tidens händelser. Men jag vågar inte riktigt slappna av än...

De tog stygnen på Marcus. Eller, stygn och stygn. Det var som häftklamrar som satt längs med hela ärret, som är ungefär 25 cm långt. Det löper från framsidan av axeln, lite över armhålan, snett ned mot ryggen för att sluta i höjd med överarmen. Jag kunde räkna till 40 klamrar. Sedan drog de ur dränaget, vilket Marcus sa var en otäck känsla. Slangen löpte ju längs hela såren, på insidan, så det bubblade till ändå uppifrån axeln och hela vägen ner. Sedan blev han ihoptejpad och plåstrad. Han fick order om att ha mitellan en veckan till pga att lite av sårkanten hade gått upp. Sedan ska han kunna lyfta och bära Lyckeli igen - till Marcus stora lycka. Han saknar att ha hand om henne!

Så - jag antar att vi kan slappna av för tillfället. Vi måste ändå hoppas och tro på att det kommer att sluta väl, allt det här.