Alla inlägg den 11 januari 2009

Av Tina - 11 januari 2009 21:21

Lyckeli hittade en ny leksak efter att vi hade bakat klart ikväll. Det var en sån där påse som man köper med fem små pappersnäsdukar i. Den var tom och låg på bordet, men bebisen med radarsyn fick självklart syn på den, slängde ut näven och förvånade sig själv genom att fånga den i första försöket. Sedan ägnades många minuter åt att undersöka påsen, smaka på den, slänga iväg den, kräva att mamma gav den tillbaka, knyckla ihop den och titta på den. En himla rolig lek! Jag och Marcus kunde inte annat än att skratta åt henne, för hon ser så härlig ut då hon tar den där påsen på så stort allvar. :-)

ANNONS
Av Tina - 11 januari 2009 21:15

Ikväll bakade jag frallor då vi kommit hem från söndagsmiddagen hos Marcus föräldrar. Lyckeli ville absolut vara med och baka, vilket hon självklart fick. Det var så himla intressant att se mamma banka på och greja med en stor klump, så hela hon sprallade och frustade och ville hjälpa till. Hm, vad ska man ge för uppgift till sin fem månader gamla bebis, då? Tja, hon kunde väl få passa mjölpåsen. Jätteskoj, tyckte Lyckeli, och tog sin uppgift på fullaste allvar. Påsen LÄT ju då man tog på den! Roligt!

ANNONS
Av Tina - 11 januari 2009 12:20

Imorse då jag och Lyckeli var ute och gick så mötte vi en man med en stor hund. Tror det var en ridgeback eller liknande. Iaf - hunden såg oss på långt håll och när den var ca 20 meter från oss så morrade den och tog ett språng mot oss. Den ökade tempot och jag kastade mig instinktivt över vagnen för att skydda Lyckeli. Hunden kastade sig över mig och bet i armen, slet och morrade, släppte och högg igen, mellan axeln och halsen denna gång. Jag skrek och hundens ägare kom springades, också han skrikandes, och självklart vaknade Lyckeli av allt ståhej och skrek hon med. Hunden bet, rev med sina klor och var helt galen! Det gjorde fruktansvärt ont, men jag lyckades vända mig, ta tag i ena örat på den, pressa ner hunden på marken och sätta mig över den. Jag drog i öronen på den så att huvudet låg bak, över ryggen, och precis då kom ägaren fram. Jag skrek åt honom att ta hunden och han slet med sig den ifrån mig. Då jag reste mig kände jag hur det rann varmt längs halsen och det svartnade nästan för ögonen. Hunden hade kommit åt halspulsådern, och nu strömmade blodet från såret på halsen. Jag skrek åt hundägaren att ringa efter ambulans, och själv ringde jag Marcus från mobilen medan jag pressade ena handen mot såret för att hindra blodet från att strömma.


Jag sa till Marcus att komma så fort han bara kunde till busshållplatsen, som låg bara 10 meter från där jag nu låg på marken. Lyckeli skrek i sin vagn och Marcus hörde nog hur allvarligt det var, för han var där inom två minuter. Hundägaren stod då och skrek i sin mobil att ambulansen måste skynda sig, och jag såg själv hur det var helt rött omkring mig, och att jackan var helt nedblodad. Jag kände mig allt svagare, och hörde på avstånd hur ambulanssireren tjöt. Marcus höll om mig, grät, sa till mig att hålla mig vaken, att...


Ungefär här kom jag hem. Det måste ju vara fler än jag som har så livlig fantasi, eller...? Det stämmer att jag och Lyckeli mötte en man och hans hund, men inte fasen gav sig hunden på mig och Lyckeli. Han svansade förbi, nosade på en intressant grästuva och var så snäll så. Men min hjärna malde på, jag nästan ångestsvettades men var fullt sysselsatt med denna fantasi under resten av promenaden. Fantasin anpassades efter låtarna som spelades i hörlurarna: om det var en lung låt så var det dramatik på hög nivå, där jag berättar för Marcus att jag älskar honom och att han måste ta hand om Lyckeli nu är jag ska dö. Om det var en upptempolåt så var det snabba klipp, hög puls och mycket skrik i min lilla huvudfilm. För det är som en film som jag spelar upp. En film som jag kan backa och ändra i som det behagar. Sjukt? Nä... det vill jag inte påstå. Men en aning destruktivt kanske, då jag ofta tar till lipen då filmen blir för hemsk. Tur att den då går att stänga av. :-)



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se