Japp, idag var jag och Marcus iväg på jazzklubb. Nu tycker vi väl båda att experimentell jazz mest låter som trumpetonani, men ska det vara så ska det vara. Nefertiti heter klubben vi gick till, och det var ändå rätt trevligt att klä upp sig lite. Jag mindes faktiskt hur man sminkar sig med, vilket jag har tvivlat på att jag skulle göra... Iväg bar det och Lilla Lyckan blev kvar hemma med farfar.

Det var lite skojsan att kika på vilka gästerna var på klubben. Mest var det ju vanliga, svettiga, dödliga människor, i likhet med mig och Marcus. Men jag såg ändå både Lasse Brandeby och Sven Wolter på var sin stol.

Det räckte med två sms hem under kvällen för att lugna mammahjärtat, men det bästa med kvällen var nog ändå att få sätta sig i bilen och åka hem igen. Svårt att förklara den där starka, muppiga längtan man heeeela tiden känner efter sitt barn. Ni som har egna barn förstår nog vilken jag talar om... :-) Hemma sov dottern lugnt i vaggan och hennes farfar rapporterade med ett leende om kvällen. De hade läst böcker, kikat på en handduk en stund, ätit gröt och blåst trumpet. (Ja, det är Lyckeli som har den lilla (o)vanan att då hon ätit klart trumpeta i nappflaskan.) Bra hade de haft det iaf - vilket jag inte betvivlat att de skulle ha. Lyckeli är bra förtjust i sin farfar. Tack, snälla Stig, för hjälpen ikväll!

Och tack alla ni som har lämnat så snälla kommentarer om min nya frisyr! De värmde, varenda en. :-)  

 

Socka.

27 januari 2009 14:56

Ja, oj oj oj den känslan. Den har jag varje dag nu. Den är som så bra, för att då när man väl kommer hem till sin käraste lilla plutt så är allt så underbart och jag kan inte noog krama och pussa M. Mys pys varje dag efter skolan. Samt hjärngympa/stimulerande hjärnaktivitet på skoltid icket att förglömma

http://www.socka.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...