Vi försöker få lilla fisen att dricka vatten till måtiderna. Det har gått sådär hittills. Hon mest leker med nappen och undrar vad det är för pecka vi vill att hon ska dricka. "Det smakar ju inte ens messmör, som min vanliga dricka gör!!" (Hon får messmör i ersättningen för att inte bli för hård i magen.) "Nä, bort med det här blasken och fortsätt ge mig blåbär, tack." Men nu har vi kommit på att bara hon får ta i flaskan själv så blir det genast mycket roligare att dricka vatten. :-) Nästan som en lek! "Jag kan själv!" Och när man har ätit färdigt kan man alltid suga på underläppen en stund...

Åh, va kul det är när delar av min familj kommer och hälsar på! Vi umgås mycket med Marcus familj, och de är UNDERBARA, men ibland saknar jag att inte kunna umgås lika mycket med min familj... Det behöver ju inte ta ut vartannat, men vi bor ju ändå en bit från varandra och då vi inte har bil så blir det inte så ofta som man hade velat. :-) Men idag blev det i alla fall! Mamma, storasyrran och hennes yngsta son kom på besök. Både för att Teres ändå hade ett ärende till Göteborg, men även för att gratta Marcus, som fyller år imorgon.

De trillade in strax efter elva. Vi lekte med barnen, pratade strunt och allvar, åt lunch (potatis och grönsaker i ugnen, svampsås och bönsalsa), fikade (hallon- och blåbärspaj med vaniljsås), busade mer med barnen, tog kort och hade det bra. Lyckeli älskar att titta på när Teo rusar runt och Teo verkar rätt så förtjust i sin yngsta kusin också.

De kunde inte stanna längre än till två, men det var drygt två kvalitativa timmar vi fick tillsammans. Marcus fick en fin blombukett, en peng och ett presentkort på valfri tidningsprenumeration. Nu ska han bara välja vilken han vill ha. :-)

Så - en mycket bra dag idag! Så bra att det nästan är roligt att ha tvättstugan nu under eftermiddagen. ;-)

Ja, då är Marcus redo att påbörja strålningen nu då. Han var på Jubileumskliniken idag och gjorde en form som han ska ligga i under alla strålningstillfällen. Det var som en saccosäck som han la sig i, och sedan sög de ur luften ur den så att den formades efter hans kropp. Det tog ett tag för dem att hitta en ställning som Marcus kan ligga i en kvart utan att få ont. Han har ju ont i axeln, troligen pga av att armen har varit stilla så länge.

Första strålningen blir 29 januari, och sista 5 mars. Det känns bra, för sedan kommer våren och då blir det ljusare både bokstavligt och bildligt. Vi känner väl båda två att vi vill att det här ska bli gjort nu, så att det kan kännas avklarat. En bekant sa till Marcus att "cancer, det blir man aldrig frisk från, det har man hela livet sedan". Han menade väl att man inte kan slappna av då man en gång har haft cancer. Men jag håller inte med. Nu ordnar sig det här, och sedan tänker jag INTE gå runt och tänka på att Marcus har cancer! Han går på sina kontroller, gör sin lungröntgen var tredje månad och så är det bra så.

Idag kommer storasyrran och mamma hit. De hade ett ärende till Göteborg och passar på att svänga förbi oss. Det är så himla kul när de kommer och hälsar på från Uddevalla! Innan Lyckeli kom åkte vi dit upp mycket oftare, men det har inte varit så mycket med det nu. Hm... Funderar på vad jag ska bjuda på som jag har hemma. Det får nog bli rotfrukter i ugnen, en bönsalsa och så hallon- och björnbärspaj till efterrätt. :-)

Hemma hos oss bor det en jättesöt bebis i spegeln. Lyckeli är väldigt förtjust i henne, och ler så fort hon kommer inom synhåll. Jag vet inte om vi har haft vår spegel ren mer än någon halvtimma under de senaste veckorna, för så fort Lyckeli får syn på den söta flickan så ska hon klappa på henne. Och det ska hon ju självklart få göra! En av de roligaste sakerna med flickan i spegeln är att hon så gärna leker med Lyckeli. Hon gör exakt samma saker, vilket är väldigt roligt! Som idag, då Lyckeli blev hystad framåt/uppåt av pappa, då gjorde flickans pappa samma sak med henne! Oj, va skoj!

Älskade Lyckan sitter så redigt i sin hokus pokus. Hon kan sträcka sig framåt, luta sig tillbaka igen, kasta ner saker på golvet (en klar favorit) och hon orkar dessutom med rätt långa stunder nu. Tidigare blev hon trött i ryggen men nu sitter hon glatt och mumsar på Ruben, som jag har bundit fast med ett snöre (vilket ofta är mycket roligare än själva Ruben) medan jag fixar frukost till mig och Marcus och kokar gröt till Lyckeli. Det är skönt att inte behöva ha henne hängades under armen hela tiden då hon inte vill ligga på golvet, för lilla bebin har blivit rätt så tung nu.

Det är kul med giraffen med. Och mammas sked... och pappas tallrik... och, ja, det är kul med allt man kommer åt! :-D

Igår var jag och jobbade under eftermiddagen. Det är en mycket underlig känsla att vara på jobbet, som att man inte riktigt hör dig längre, men samtidigt är det så hemma. Det var inte många timmar det handlade om, bara drygt tre, och sedan åkte jag hem igen. Eller ja, jag köpte en gris till Lyckeli först, på Åhlens rea. ;-) En helt rund, rosa och mjuk.

Hemma hade Lyckeli och Marcus det så mysigt, så. Nästan så man kände sig överflödig ett tag! Men så sträckte min trollunge fram armarna mot mit och log sitt allra sötaste leende, vilket värmde långt in i hjärteroten.

Marcus tog några kort på när han och trollungen lekte tittut med Herr Hund. Det är så himla skoj med den leken!!

Igår startade fortsättningskursen på babysimmet. Vi har sett fram emot det länge, för Lyckeli ÄLSKAR ju att bada! Hon skiner upp och ler och har nu fattat att det skvätter då hon plaskar med sina små labbar. Underbara pruttbanan till bebis! Hon looog då vi gick i bassängen och hängde glatt med i hälsningslåten, dykningarna, bus i vattnet, hoppa i vattnet, gunga i vattnet och stå på mammas händer i vattnet. Det enda som inte passade fröken var att ligga och flyta på rygg, vilket var dagens uppgift. Det gick väl an i några minuter, då hon istället för att följa mammas och pappas fåniga, glada uppmaningar om att sparka och ha sig, istället tog det lugnt, glodde i taket, aaaa:ade och höll i fötterna. Hon kom dock på att då man håller i fötterna har man inte riktigt så  bra balans, så hon välte åt sidan hela tiden. Nä, då var det inte kul längre, och fröken fick rulla runt till magläge, vilket gjorde tillvaron lattjo igen.

Efter simmet sa vi hejdå till Annika och Elly, som ju simmar i samma grupp som vi, och sedan styrde vi kosan till Marcus föräldrar där vi alla tre fick lite middag i oss. På vägen hem sov lilla Lyckan gott, kan jag lova. :-)

Marcus mamma undrade vad som har hänt i pannan på honom. Han har ett rött märke där. Han skojade och sa att jag har slagit honom med en brödkavel, men sanningen är faktiskt den att han gick rakt in i soffan... Ja, jag vet! Det är nog bara min man i HELA världen som kan lyckas med något sådant! Han lekte med Lyckeli på golvet, stod på knäna, tog ett "steg" framåt och gick rakt in i soffan. :-D Jag kunde inte låta bli att skratta, och nu fnissar jag lite för mig själv då och då när jag ser märket som vittnar om hans smidighet.

Här är ett kort på en glad skit som ligger och myser på pappas mage efter hemkomsten från simmet och farföräldrarna.

Hon är så vacker där hon ligger, min älskade bebis. Jag blir så lycklig bara av att se henne!