Marcus sitter med en nymatad Lyckeli i datarummet/lekrummet här hemma. Titt som tätt hör jag små tillrop som "MEN! Hur mycket kan man dräggla!?", "Herregud, lägger man dig i Sahara så blommar öknen inom två dagar!" och "ÅH! Drägglefis!". :-D Hihi, hon jobbar hårt på att dräggla ner sin pappas outfit lagom till vi ska gå till babysimmet. För bara någon minut sedan kom Marcus insläntrandes hit in, bärandes på Lyckeli över armen, och konstaterade att han nu kan skriva en avhandling med namnet "att bära en våtmark". Han anser sig vara fullärd i ämnet. :-D Tänder på gång, månne?

Jag hittade följade text på www.fröjdh.blogg.se och tycker om den. :-) Undrar vad man kommer att reagera på som morsa till en tonåring själv om sådär 16 år. :-D

En far gick förbi sin sons rum och förvånades över att se att det var så fint städat och att sängen var bäddad. Så fick han syn på ett kuvert som låg på kudden, adresserat till 'Far'. Med onda aningar och nervösa händer öppnade han kuvertet och läste brevet från sin enda son:

 
'Kära Far!
 
Det är med stor sorg jag måste skriva till dig. Jag var tvungen att sticka med min flickvän, för jag ville undgå en scen med Mor och dig. Jag vet att du och Mor fortfarande tar mig för ett barn, men Far,jag är alltså 17 år gammal och jag vet hur jag skall ta vara på mig själv.

Jag har funnit äkta kärlek tillsammans med Susanne, och hon är bara så söt. Men jag vet att du skulle aldrig vilja ha henne med på familjekort på grund av piercingarna, tatueringarna och hennes inte så fina kläder och för att hon är så mycket äldre än mig. Också för att hon har fem barn, varav hennes yngsta dotter är i min ålder.
 
Men det är inte bara förälskelse. Far, hon är gravid med tvillingar! Susanne säger att vi kommer att bli väldigt lyckliga tillsammans.
 

Susanne bor i en campingvagn ute i skogen, och hon har tillräckligt med ved för att hålla oss varma över vintern.
 

Vi delar så många drömmar om framtiden. Far, hon säger att hon ska köpa massa dataspel till mig. Susanne älskar barn. Alla hennes barn har olika pappor, men hon säger att med mig är det annorlunda. Far, jag vet att vi kommer att vara tillsammans för alltid. Susanne säger att jag är mycket mera man än de äldre killarna hon har varit tillsammans med. Är inte det sött?
 
Susanne har öppnat mina ögon för att hasch faktiskt inte är skadligt. Hon är en businesskvinna eftersom hon odlar sin egen hampa och säljer det för att försörja sin familj. Susanne är duktig med pengar; hon byter lite av sitt hasch till kokain och ecstasy med grannarna. De andra som bor i skogen är också företagsfolk.

Under tiden kommer vi att be om att vetenskapen finner en kur mot AIDS, så att Susanne kan få det bättre.
 

Du skall inte vara bekymrad för mig, Far. Jag är väldigt lycklig! En vacker dag är jag säker på att vi kommer och besöker er, så ni kan få se era barnbarn och mina styvbarn.
 
Med vänliga hälsningar,
Er son Jonas.
 
 
P. S.
Far, inte något av det ovanför är sant. Jag är hos Thomas. Jag ville bara berätta för dig att det finns värre saker i livet än betyget som ligger i skrivbordslådan.
 
Ring mig när det är säkert för mig att komma hem!"

Vi har köpt kläder till Lyckeliten nu under rean. För några dagar sedan var jag iväg själv med Lyckeli och gick igenom utbudet på Lindex här i Mölndal. Vi hittade mkt fint! För drygt tvåhundra kronor fick jag sex bodys. :-D Samma dag kom det fina vantar och raggsockar på posten till Lyckeli från hennes mormor. Min mamma kan trolla med det mesta i tyg- och garnväg. "Receptet" på just de här sockarna är min mormors, hon stickade alltid såna sockar till morfar då de båda var i livet. Helt underbara, jag har själv två par såndana som jag använder under kalla vinterdagar inomhus. :-) Och idag var vi på KappAhl och köpte tre bodys, ett par byxor och en huvjacka. Allt för 114 kronor! Storleken är olika på kläderna, vi köpte från 68 upp till 80. Skruttan växer ju, det undgår ingen, och det är skönt att ha lite av varje i större storlekar hemma, så hon inte får gå med rumpan bar om hon en dag vaknar och har vuxit ur allt i garderoben... :-)

Ja, jag tänkte ju visa fynden, självklart. En body hade Lyckeli på sig idag så då fick hon modella lite.

Idag, tisdag, var jag och Lyckeli bjudna till Annika och hennes lilla Elly, ute på Fotö. Vi var sex mammor och lika många barn som träffades och det var full rulle, kan jag säga... Barn överallt! Och leksaker, och babysittrar, och skötväskor, och nappflaskor. Underbart, med andra ord!! :-D Vi åt goda pajer och till efterrätt åt jag kladdkaka, men det fanns även tårta, kärleksmums, silviakaka och muffins. Jisses, vilket kalas. :-) Lyckeli fick favoriten; mango, efter sin middag.

Dagen började dock sådäääär. Lyckeli lyckadas kräka upp HELA frukosten (gröt med plommonpure) över sig i bilen. Sandra, som åkte med mig, (hennes dotter heter Tilde) sa försiktigt från baksätet: "Öh... det hände visst en liten olycka här." "Vadå, kräktes hon?" frågade jag. Det hade hon ju gjort, så jag langade bak tre pappersnäsdukar som låg i skötväskan. Det var allt i pappersväg jag hade med mig, så när de tog slut och Sandra sa att det inte räckte på långa vägar, började jag undra vad det var frågan om. Vi stannade till på en busshållplats och jag gick bak för att se på eländet. Herregud... Bebis hade kräks ÖVERALLT!!! Jag har aldrig sett henne spy så mycket! Det var bara att dra av huvtröjan och byxorna, snabbt torka bort det värsta från stolen (tack och lov hade ju Sandra våtservetter med sig) och sedan baka in bebis i en filt över bodyn. Så fick hon åka resten av vägen, men det verkade inte bekymra henne det minsta. Tur att vi har som vana att alltid ha med oss ett extra ombyte... Sandra berättade att hon alltid har med sig minst tre, för hennes Tilde drägglar som en hel... ja, som en hel någonting som drägglar väldigt mycket! :-D "Oceanmängder" var ordet Sandra själv använde. Men vi kom fram och sedan var resten av dagen jätterolig. God mat, trevligt sällskap och massor av barn! Kan det bli bättre? Tack, Annika och ni andra som var med, för en väldigt trevlig dag!

Idag träffade Marcus en läkare som skulle kika på ärret och prata om strålningen som snart ska sätta igång. Enligt Marcus var det en kanonläkare, hon förklarade och berättade mycket mer ingående än vad de tidigare har gjort. De kom fram till följande.

* Marcus ska strålas 5 veckor, 5 dagar i veckan. Inte 4 veckor som de sa först.

* Strålningen KAN påverka mer än vad förra läkaren sa. Han kan bli trött, få ont, vara öm, få lite sår eller bubblor på strålningsstället. Men det BEHÖVER inte bli så, han kan vara en av de personer som klarar strålning bättre.

* Strålningen sätter igång inom 2-3 veckor.

* Marcus ska få sjukgymnastik då han har fått ont i höger axel och överarm. Läkaren visste inte hur det kom sig att han har fått det, det är ju inte hennes område...

* Sjukskrivningen förlängs till 1 april. Marcus ska inte räkna med att kunna jobba (det handlar ju främst om att han måste kunna lyfta) innan dess, men det är ju något han själv måste känna efter.

Ja, det var väl det. Det känns rätt bra ändå. Bättre att ha det svart på vitt vad som gäller. Men visst är det tungt också. Som Marcus sa förut - det här vad inte vad han hade planerat att göra under våren. Men vi får se det positiva nu! Det gör det är för säkerhets skull, han får så bra vård man bara kan få och han är ung och stark. Vi fixar det!

Lyckeli hittade en ny leksak efter att vi hade bakat klart ikväll. Det var en sån där påse som man köper med fem små pappersnäsdukar i. Den var tom och låg på bordet, men bebisen med radarsyn fick självklart syn på den, slängde ut näven och förvånade sig själv genom att fånga den i första försöket. Sedan ägnades många minuter åt att undersöka påsen, smaka på den, slänga iväg den, kräva att mamma gav den tillbaka, knyckla ihop den och titta på den. En himla rolig lek! Jag och Marcus kunde inte annat än att skratta åt henne, för hon ser så härlig ut då hon tar den där påsen på så stort allvar. :-)

Ikväll bakade jag frallor då vi kommit hem från söndagsmiddagen hos Marcus föräldrar. Lyckeli ville absolut vara med och baka, vilket hon självklart fick. Det var så himla intressant att se mamma banka på och greja med en stor klump, så hela hon sprallade och frustade och ville hjälpa till. Hm, vad ska man ge för uppgift till sin fem månader gamla bebis, då? Tja, hon kunde väl få passa mjölpåsen. Jätteskoj, tyckte Lyckeli, och tog sin uppgift på fullaste allvar. Påsen LÄT ju då man tog på den! Roligt!

Imorse då jag och Lyckeli var ute och gick så mötte vi en man med en stor hund. Tror det var en ridgeback eller liknande. Iaf - hunden såg oss på långt håll och när den var ca 20 meter från oss så morrade den och tog ett språng mot oss. Den ökade tempot och jag kastade mig instinktivt över vagnen för att skydda Lyckeli. Hunden kastade sig över mig och bet i armen, slet och morrade, släppte och högg igen, mellan axeln och halsen denna gång. Jag skrek och hundens ägare kom springades, också han skrikandes, och självklart vaknade Lyckeli av allt ståhej och skrek hon med. Hunden bet, rev med sina klor och var helt galen! Det gjorde fruktansvärt ont, men jag lyckades vända mig, ta tag i ena örat på den, pressa ner hunden på marken och sätta mig över den. Jag drog i öronen på den så att huvudet låg bak, över ryggen, och precis då kom ägaren fram. Jag skrek åt honom att ta hunden och han slet med sig den ifrån mig. Då jag reste mig kände jag hur det rann varmt längs halsen och det svartnade nästan för ögonen. Hunden hade kommit åt halspulsådern, och nu strömmade blodet från såret på halsen. Jag skrek åt hundägaren att ringa efter ambulans, och själv ringde jag Marcus från mobilen medan jag pressade ena handen mot såret för att hindra blodet från att strömma.

Jag sa till Marcus att komma så fort han bara kunde till busshållplatsen, som låg bara 10 meter från där jag nu låg på marken. Lyckeli skrek i sin vagn och Marcus hörde nog hur allvarligt det var, för han var där inom två minuter. Hundägaren stod då och skrek i sin mobil att ambulansen måste skynda sig, och jag såg själv hur det var helt rött omkring mig, och att jackan var helt nedblodad. Jag kände mig allt svagare, och hörde på avstånd hur ambulanssireren tjöt. Marcus höll om mig, grät, sa till mig att hålla mig vaken, att...

Ungefär här kom jag hem. Det måste ju vara fler än jag som har så livlig fantasi, eller...? Det stämmer att jag och Lyckeli mötte en man och hans hund, men inte fasen gav sig hunden på mig och Lyckeli. Han svansade förbi, nosade på en intressant grästuva och var så snäll så. Men min hjärna malde på, jag nästan ångestsvettades men var fullt sysselsatt med denna fantasi under resten av promenaden. Fantasin anpassades efter låtarna som spelades i hörlurarna: om det var en lung låt så var det dramatik på hög nivå, där jag berättar för Marcus att jag älskar honom och att han måste ta hand om Lyckeli nu är jag ska dö. Om det var en upptempolåt så var det snabba klipp, hög puls och mycket skrik i min lilla huvudfilm. För det är som en film som jag spelar upp. En film som jag kan backa och ändra i som det behagar. Sjukt? Nä... det vill jag inte påstå. Men en aning destruktivt kanske, då jag ofta tar till lipen då filmen blir för hemsk. Tur att den då går att stänga av. :-)