Idag sa Marcus innan han åkte iväg till strålningen att han skulle vilja kunna uttrycka sina känslor om det här med cancern så som jag har gjort i bloggen. Det var ju min ventilation då vi stod i startgroparna till att förstå beskedet, operera bort tumören och sedan påbörja den vidare behandlingen. Och det är fortfarande ett sätt att få berätta och fundera som passar mig bra. Ord på pränt, som ni kan läsa, som jag kan gå tillbaka till. Det har hjälpt mig jättemycket! Jag önskar att Marcus också kunde hitta det där uttryckssättet som HAN kände passade honom på samma sätt! Vi pratar jättemycket om cancern, hur vi känner och vad vi vill, men ibland behöver man ju bearbeta det man har inom sig SJÄLV först, innan man talar med någon annan. Min fina Marcus, känslig och tänkande som han är... Du är så tapper som går igenom det här och fortfarande, allt till trots, fuldansar som en galning i köket på mornarna för att få Lyckeli att skratta!

När jag eller Marcus ska laga mat eller diska och ha med Lyckeli, så duger det inte minsann inte att ligga på golvet och leka för sig själv. Nänä, "mamma, jag vill OCKSÅ" ylar fröken och blir genast placerad i hokus-pokus:en. Därifrån når hon utmärkt till "sin" låda där vi har lagt alla slevar och decilitermått och annat hon gott kan få greja med och slafsa på. Då blir hon supernöjd! Så där står/sitter vi, sida vid sida, och lagar mat eller diskar. Riktigt mysigt, faktiskt. :-)