Alla inlägg under mars 2009

Av Tina - 31 mars 2009 19:30

Glömde ju berätta att vi har varit på bvc idag. 9200 underbara, knubbiga, trolliga och älskade gram väger vår Lyckeli! Och knappt 71 cm lång. :-) Vilket tur jag och Marcus har som har fått henne i våra liv!


Jag vill passa på att tacka för alla fina och värmande kommentarer på bloggen, alla sms och telefonsamtal. VI har inte bara en underbart fin bebis, utan även underbara vänner och familjemedlemmar!

Av Tina - 31 mars 2009 17:52

Igår sövde de Lyckeli igen för att se hur det såg ut under alla bandage. Det visade sig läka fint, ingenting var infekterat och det mesta ser ut att läka av sig självt. Det är två fläckar högt upp på bröstkorgen som troligtvis behöver få ny hud. Det är inte helt säkert än men enligt läkarna lutar det åt det. I så fall sker operationen nästa veckan och då tar de hud från baksidan av Lyckelis huvud. Då kommer det inte synas att det har tagit hud efter att håret har vuxit ut, plus att den huden lämpar sig bra för att sitta på bröstet.


Hon är glad, vår lilla skitunge! Utan bandaget på hakan (där har det läkt så bra nu att det inte behöver vara bandagerat) ser hon inte alls lika "sjuk" ut, och jag tycker mig märka att hon är gladare sedan hon blev av med det, då det irriterade henne mycket.


Livet går vidare, på något sätt. Vi ska få tala med en kurator på sjukhuset på fredag, och jag tror att det är välbehövligt för både mig och Marcus. Det är så mycket skuld och dåligt samvete som gnager, det sliter i bröstet på mig ibland då jag påminns om vad Lyckeli behövde gå igenom för att jag och Marcus brast i uppmärksamhet i en sekund. Det är inte rättvist...


Jenny och Edwin - tusen tack för den fina katten och den lika fina grodan! Lyckeli biter glatt på dem då den lilla tanden kliar. Just det! DEN LILLA TANDEN! Lyckeli har fått en tand! Livet har allt många glädjestunder ändå. :-) Min lilla, inte längre tandlösa, skrutt...


Se hur stor skillnaden blev då bandaget på hakan försvann:

Av Tina - 29 mars 2009 09:21

Någonstans mitt i allt det här finns ändå vardagen. Den man försöker få ihop, leva som man brukar och hitta energi i. Just nu är jag glad då Lyckeli är glad. Hon lämnar små spår efter sin dagliga framfart som jag inte kan låta blir att fnissa över på kvällen, då hon har lagt sig och jag tar min försökastädaupplite-runda i lägenheten. Igår kväll hittade jag:


- En tamburin inne i garderoben

- En borste i min ena sko

- En kökshandduk slängd lite nonchigt framför teven

- En blå björn på köksbordet

- Fem trillioner små pappersbitar på köksgolvet

- En bebistoffla under gåstolen

- En klick banan på mina byxor

- En visp i hallen

och

- Tre Max-böcker i soffan


Min underbara bebis! Det ska synas att hon också bor här, säger Marcus, och visst har han rätt. Det är hennes hem också, och hon har säkert sin egna lilla, logiska ordning i allt. I hennes värld är det nog fullkomligt logiskt att kökshanddukarna inte ska hänga på sin krok i köket utan spridas ut där det för tillfället passar sig i lägenheten. Det är nog helt i sin ordning att riva isär en tidning i miljoner bitar och slänga ut över golvet efter att ha drägglat ihop flertalet av bitarna till en geggig massa som man sedan slänger på golvet framför spisen. Hon ser nog inte det konstiga i att sitta på barnböcker i soffan. Och det älskar jag henne för! Hon gör mig lycklig. Jag känner så som Thåström skriver i en av sina texter: "Jag vill ge dig blommor när du ler".

Av Tina - 28 mars 2009 11:29

Inatt sov Lyckeli riktigt gott. Hon har inte velat vare sig somna eller sova i sin egen säng sedan olyckan, utan hon har legat antingen på min arm eller mellan oss i dubbelsängen. På sjukhuset ville hon också sova intill mig. Men igår kväll då vi skulle lägga henne testade vi. Först var hon världens goaste fis som vägrade somna, hon pruttade med munnen och cyklade med de där små benen medan hon log med hela ansiktet då vi kom för att "banna" henne lite. "Banna" i det här fallet betyder att vi kom in, skrattade gott åt henne och berättade för henne att hon är den finaste ungen vi vet i heeeela världen. Kvällen kändes underbar på grund av hennes humör. Hon var som vanligt, lilla fisen! Det gav en lycklig mamma och en lycklig pappa med. När hon väl somnade (jag fick lägga mig med henne i vår säng så hon somnade på min arm) så lade jag över henne i spjälsängen och där sov hon gott ända till klockan sex imorse, med en matning klockan två. Då kom hon upp till oss och mornade sig en timma till.


Det gör så gott att se henne glad! Imorse fixade jag lite med bandaget på hakan och då grät hon, hjärtskärande, så jag skyndade mig allt vad jag kunde. Och direkt efter, då jag var klar, kom pingvinen fram och gjorde världen bra igen. De kan glömma så fort, de små liven, som tur är.



Av Tina - 27 mars 2009 09:15

Lyckeli sover mellan oss nu, så vi tittade aldrig hennes säng igår. Men imorse såg jag och Lyckeli att det buktade konstigt under henne täcke, och då vi lyfte på det låg där en present från Elly! Annika, Mikael och Elly var här och lämnade mat igår då vi var på sjukhuset (de bad oss lägga ut nyckeln innan) och nu visade det sig att det även var ett paket. Lyckeli fick riva och slita (det blir att dammsuga sedan) och fram kom en söt pingvin. Den var jättejätterolig, så rolig att Lyckeli vägrade äta frukost om inte pingvinen stod framför henne på bordet och sjöng. :-) Tack, Elly!

Av Tina - 27 mars 2009 08:52

Lyckeli är den starka i allt det här. Hon gråter ibland, då det gör ont eller om vi behöver hålla fast henne. Men min älskade bebis uthärdar så mycket, hon är tapper och modig, låter alla greja och dona med bandage, ge henne piller, tejpa henne på huvud och händer då de ska sätta dropp eller tar tempen på henne. Inte nog med att hon finner sig i allt det här, hon har dessutom energi och vilja att skratta och busa med oss. Hon är lite tröttare än vanligt, men då hon ser något hon tycker om är hon som vanligt. Då börjar benen att cykla hej vilt, ögonen lyser och hon spritter rakt ut med armarna.


Marcus är också stark. Han är så uppe i behandlingen, i här och nu, att Lyckeli ska ha det så bra som möjligt hela tiden. Jag försöker självklart också få henne att må bra, men jag har så nära till tårarna hela tiden. Jag gråter då hon gråter, jag gråter då hon är glad. Både för att hon är glad, av lycka, och för att jag sörjer att hon inte kan få vara glad hela tiden. Jag gråter då hon sover för att hon är så vacker. Jag gråter då jag talar om olyckan för andra, då jag skriver om det (som nu) och då jag tänker på det. Det lämnar mig inte, jag hör hennes skrik och jag ångrar bittert allt som ledde till olyckan. Det finns så många OM. Det leder ingenstans att tänka på alla OM, men det känns terapeutiskt på något sätt att gå igenom allt för att acceptera att det ändå har hänt. För att kunna se det positiva snart igen. Just nu är allt väldigt mörkt, och jag känner inte igen mig. Jo - det känns som då vi fick beskedet om Marcus cancer. Svart. Jobbigt. Inte dött, men otroligt tungt. Jag vet ju att det kommer att bli bra, att det kommer att ordna sig allting. Men just nu känns det orättvist! Min fina bebis, varför, varför, varför!?


Jag ska försöka lära mig av Lyckeli. Hon gör ju det som är rätt: hon är ledsen ibland men däremellan är hon glad och busig, som hon är annars. Ingenting blir ju bättre av att gräva ner sig, eller hur?


Bilderna är från sjukhuset, allihop. Lyckeli gillar aktivitetstavlan som hänger på väggen i lekrummet på avdelning 327, hon gillar alla leksaker som hon kan leka med. Hon gillade att få sitta i mitt och Marcus knä då hon hade vaknat från narkosen igår och hon gillade då vi gick och köpte fika nere i entrén. För PET-flaskor, de är roliga, ska ni veta...

Av Tina - 26 mars 2009 21:46

Idag sövdes Lyckeli. De skrapade bort huden över de sår som är överst på bröstbenet (det är sår över hela det området, all hud är borta där men det var en del död vävnad kvar som var tvungen att tas bort) och lade på någon slagt superbra kompress. Likadant gjorde de på hakan, medan såren på magen verkar läka bättre. Sedan lade de om henne ordentligt, och nu ska de här kompresserna sitta kvar över helgen. På måndag ska de söva henne igen och göra om det, för att se om det har blivit infekterat. Om två veckor först kan de se om det behöver transplanteras hud. I så fall tar de den översta huden på huvudet, så att inte hårrötterna följer med. Men vi vet inte om det blir nödvändigt än, som sagt.


Jag är jättetrött. Det tär på en så fruktansvärt att se den man älskar mest av allt på HELA jorden ha så ont, bli ledsen, gråta och feberfrossa. Nu ligger hon mellan oss i vår säng här hemma, och jag hoppas att febern ger sig tills imorgon. Den kommer av en dunderförkylning som olyckligt nog drabbade henne samtidigt som allt annat nu.


Men innan jag lägger mig vill jag tacka tre personer extra mycket. Johanna och Ted - TACK för de fina kläderna Lyckeli fick i ett paket med posten idag. För er andra kan jag berätta att det var en tröja och ett par byxor som har solskyddsfaktor 50 och skyddar för UV-stålar, så att Lyckeli kan bada i sommar. Hennes tunna hud får inte vara i solen. På kortet som medföljde stod det att Ted har likadana (jätterosa) fast han inte har skadad hud. Så nu kan de plaska bredvid varandra i sommar och se likadana ut.


Sedan ett stort tack till Annika (Annika som har Elly) för maten som du kom med idag, så vi slapp tänka på det. Jättegod pastagratäng och en kladdkaka. Mat är det sista man tänker på just nu så det var en väldigt fin gest av dig. Tack!



Av Tina - 26 mars 2009 11:39

Om ni känner att det är fel att jag skriver om Josef här i bloggen - säg till! Då tar jag bort det med en gång. Tack för ert stöd! Kramar



Skapa flashcards