Klockan ett var vi inne för att få Lyckelis sår omlagda på sjukhuset. Det var den vanliga proceduren: vänta en stund, ge lugnande och sedan vänta en liten stund till. Hon blev alltmer groggy och sedan skulle bandagen klippas bort. Självklart tycker hon inte om det och hon har ju protesterat rätt bestämt de andra gångerna med. Men idag var det hemskt att behöva göra så mot henne. Hon grät, skrek "mamma", tittade på Marcus med hela ögonen fulla med tårar och hade uppenbarligen ont. Jag led. Hela jag led. Marcus höll henne och han var ju märkbart tagen också, men han sjöng för Lyckeli och försökte distrahera henne med leksaker medan sköterskorna lade om såren. Tidigare har det varit sköterskor som lyssnat på oss och till slut lyckats lägga förband som suttit bra. Hon idag var inte alls lika bra, tycker jag. Hon var mer barsk, även om hon var väldigt snäll mot Lyckeli. Förbanden blev klumpigt omlagda på hakan och till slut fick jag nog; jag tog tejpen och satte på den själv. Det blev inte bra men Lyckeli var iaf inte lika ledsen då jag grejade med henne som när sköterskan gjorde det. Jag har taggarna utåt just nu, det är inte alls säkert att jag hade haft något emot den här sköterskan om det inte hade varit så att det var MIN dotter, MIN bebis som låg där och grät förtvivlat.

Vi har fått en tid för nedsövning imorgon. Det är död vävnad kvar som måste tas bort och det är bäst att Lyckeli får sova medan de gör det. Jag tycker det låter så otäckt, att de ska skrapa bort huden på  min Lyckans bröst. Jag hoppas att de tar tillfället i akt och lägger ett riktigt bra bandage sedan, så att det sitter bra på hakan. Det är där det är mest jobbigt att få det att sitta fast ordentligt. Det är en jättejobbig känsla att de ska söva mitt fina troll, att jag inte ska få vara med då de grejar med henne. Jag längtar tills det är överstökat.

Efter omläggningen fick Lyckeli sova hemma hos farmor och farfar, där Marcus stannade medan jag gick till jobbet för att ordna med kommande lektioner. Jag kommer ju att vara borta ett tag. Mina elever var jättesöta och förstående. En där lite kaxiga ytan som 18åringar kan ha försvann med en gång och jag fick en stor kram då jag kom.

På vägen hem mötte jag Samuel; en barndomsvän till Marcus. Jag har skrivit om det förut, att Samuel och hans fru Linnéa förlorade sin förstfödda son Josef i cancer för några år sedan. Samuel och jag talade en stund om Lyckeli. Han hade hört om det via Marcus föräldrar. Det är jobbigt att prata om det, jag börjar lätt gråta och jag känner mig så tom inuti. Men samtidigt var det skönt att få lite perspektiv på det hela. Min Lyckeli har brännskadats, hon ska sövas och få den döda huden bortskrapad. Om ett år kanske det inte syns något alls av det hela. Samuels och Linnéas son finns inte hos dem längre. Han gått vidare, och de får leva med saknaden varje dag. Det behöver inte jag göra. Jag är tacksam över det, så evigt tacksam. De sista dagarna har jag nämligen haft svårt att få rätt proportioner på det hela. Beskedet om Marcus cancer ligger så nära att ibland får jag påminna mig själv om att det inte är cancer Lyckeli har.

Vi kom hem på permission igår och ska nu varje dag åka in för att se över omläggningarna och vid behov lägga om dem. Men det räckte att vara hemma några minuter igår för att Lyckeli skulle bli en glad bebis igen. Det var så SKÖNT att se henne skratta med ögonen och le med hela munnen. Älskade unge! Både gröt och välling slank ner mycket lättare hemma än på sjukhuset. Hon hittade en petflaska att leka med och hon babblade på som bara den. På sjukhuset kom det inte många "ord", förutom "mamma" då hon grät. Usch... det värkte i mig!

Inatt ville hon sova intill oss så jag hade henne på min arm hela natten. Mysigt, för oss alla tre. Hennes små snörvlanden och kast med litet ben höll mig vaken, men vad gjorde det. :-) Bara min Lyckeli mår bra och känner sig trygg är jag lycklig. Sova kan jag göra då jag blir gammal.