Lyckeli sover mellan oss nu, så vi tittade aldrig hennes säng igår. Men imorse såg jag och Lyckeli att det buktade konstigt under henne täcke, och då vi lyfte på det låg där en present från Elly! Annika, Mikael och Elly var här och lämnade mat igår då vi var på sjukhuset (de bad oss lägga ut nyckeln innan) och nu visade det sig att det även var ett paket. Lyckeli fick riva och slita (det blir att dammsuga sedan) och fram kom en söt pingvin. Den var jättejätterolig, så rolig att Lyckeli vägrade äta frukost om inte pingvinen stod framför henne på bordet och sjöng. :-) Tack, Elly!

Lyckeli är den starka i allt det här. Hon gråter ibland, då det gör ont eller om vi behöver hålla fast henne. Men min älskade bebis uthärdar så mycket, hon är tapper och modig, låter alla greja och dona med bandage, ge henne piller, tejpa henne på huvud och händer då de ska sätta dropp eller tar tempen på henne. Inte nog med att hon finner sig i allt det här, hon har dessutom energi och vilja att skratta och busa med oss. Hon är lite tröttare än vanligt, men då hon ser något hon tycker om är hon som vanligt. Då börjar benen att cykla hej vilt, ögonen lyser och hon spritter rakt ut med armarna.

Marcus är också stark. Han är så uppe i behandlingen, i här och nu, att Lyckeli ska ha det så bra som möjligt hela tiden. Jag försöker självklart också få henne att må bra, men jag har så nära till tårarna hela tiden. Jag gråter då hon gråter, jag gråter då hon är glad. Både för att hon är glad, av lycka, och för att jag sörjer att hon inte kan få vara glad hela tiden. Jag gråter då hon sover för att hon är så vacker. Jag gråter då jag talar om olyckan för andra, då jag skriver om det (som nu) och då jag tänker på det. Det lämnar mig inte, jag hör hennes skrik och jag ångrar bittert allt som ledde till olyckan. Det finns så många OM. Det leder ingenstans att tänka på alla OM, men det känns terapeutiskt på något sätt att gå igenom allt för att acceptera att det ändå har hänt. För att kunna se det positiva snart igen. Just nu är allt väldigt mörkt, och jag känner inte igen mig. Jo - det känns som då vi fick beskedet om Marcus cancer. Svart. Jobbigt. Inte dött, men otroligt tungt. Jag vet ju att det kommer att bli bra, att det kommer att ordna sig allting. Men just nu känns det orättvist! Min fina bebis, varför, varför, varför!?

Jag ska försöka lära mig av Lyckeli. Hon gör ju det som är rätt: hon är ledsen ibland men däremellan är hon glad och busig, som hon är annars. Ingenting blir ju bättre av att gräva ner sig, eller hur?

Bilderna är från sjukhuset, allihop. Lyckeli gillar aktivitetstavlan som hänger på väggen i lekrummet på avdelning 327, hon gillar alla leksaker som hon kan leka med. Hon gillade att få sitta i mitt och Marcus knä då hon hade vaknat från narkosen igår och hon gillade då vi gick och köpte fika nere i entrén. För PET-flaskor, de är roliga, ska ni veta...