Lyckeli är den starka i allt det här. Hon gråter ibland, då det gör ont eller om vi behöver hålla fast henne. Men min älskade bebis uthärdar så mycket, hon är tapper och modig, låter alla greja och dona med bandage, ge henne piller, tejpa henne på huvud och händer då de ska sätta dropp eller tar tempen på henne. Inte nog med att hon finner sig i allt det här, hon har dessutom energi och vilja att skratta och busa med oss. Hon är lite tröttare än vanligt, men då hon ser något hon tycker om är hon som vanligt. Då börjar benen att cykla hej vilt, ögonen lyser och hon spritter rakt ut med armarna.

Marcus är också stark. Han är så uppe i behandlingen, i här och nu, att Lyckeli ska ha det så bra som möjligt hela tiden. Jag försöker självklart också få henne att må bra, men jag har så nära till tårarna hela tiden. Jag gråter då hon gråter, jag gråter då hon är glad. Både för att hon är glad, av lycka, och för att jag sörjer att hon inte kan få vara glad hela tiden. Jag gråter då hon sover för att hon är så vacker. Jag gråter då jag talar om olyckan för andra, då jag skriver om det (som nu) och då jag tänker på det. Det lämnar mig inte, jag hör hennes skrik och jag ångrar bittert allt som ledde till olyckan. Det finns så många OM. Det leder ingenstans att tänka på alla OM, men det känns terapeutiskt på något sätt att gå igenom allt för att acceptera att det ändå har hänt. För att kunna se det positiva snart igen. Just nu är allt väldigt mörkt, och jag känner inte igen mig. Jo - det känns som då vi fick beskedet om Marcus cancer. Svart. Jobbigt. Inte dött, men otroligt tungt. Jag vet ju att det kommer att bli bra, att det kommer att ordna sig allting. Men just nu känns det orättvist! Min fina bebis, varför, varför, varför!?

Jag ska försöka lära mig av Lyckeli. Hon gör ju det som är rätt: hon är ledsen ibland men däremellan är hon glad och busig, som hon är annars. Ingenting blir ju bättre av att gräva ner sig, eller hur?

Bilderna är från sjukhuset, allihop. Lyckeli gillar aktivitetstavlan som hänger på väggen i lekrummet på avdelning 327, hon gillar alla leksaker som hon kan leka med. Hon gillade att få sitta i mitt och Marcus knä då hon hade vaknat från narkosen igår och hon gillade då vi gick och köpte fika nere i entrén. För PET-flaskor, de är roliga, ska ni veta...

 

Rimfolina

27 mars 2009 09:13

Du är stark, Tina! Du fixar det här och du är världens finaste mamma! Olyckor händer, så är det bara, men tänk vilken tur att du ändå alltid har din egen lilla Lycka... Önskar att jag kunde göra nåt för er! Kram.

 

Socka

27 mars 2009 14:31

Hå, skulle inte ha läst det här inlägget nu. Gråter så att mascaran rinner. Härliga unge!

http://www.socka.blogg.se

 

linn78

28 mars 2009 10:05

så fint du skriver, nu droppar tårarna här hemma också... Och du har så rätt i det du säjer också, lär av Lyckeli, hon vet inget annat än att uppskatta allt det bra och att det hemska försvinner så fort det inte syns... kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...