Alla inlägg under mars 2009

Av Tina - 25 mars 2009 18:38

Klockan ett var vi inne för att få Lyckelis sår omlagda på sjukhuset. Det var den vanliga proceduren: vänta en stund, ge lugnande och sedan vänta en liten stund till. Hon blev alltmer groggy och sedan skulle bandagen klippas bort. Självklart tycker hon inte om det och hon har ju protesterat rätt bestämt de andra gångerna med. Men idag var det hemskt att behöva göra så mot henne. Hon grät, skrek "mamma", tittade på Marcus med hela ögonen fulla med tårar och hade uppenbarligen ont. Jag led. Hela jag led. Marcus höll henne och han var ju märkbart tagen också, men han sjöng för Lyckeli och försökte distrahera henne med leksaker medan sköterskorna lade om såren. Tidigare har det varit sköterskor som lyssnat på oss och till slut lyckats lägga förband som suttit bra. Hon idag var inte alls lika bra, tycker jag. Hon var mer barsk, även om hon var väldigt snäll mot Lyckeli. Förbanden blev klumpigt omlagda på hakan och till slut fick jag nog; jag tog tejpen och satte på den själv. Det blev inte bra men Lyckeli var iaf inte lika ledsen då jag grejade med henne som när sköterskan gjorde det. Jag har taggarna utåt just nu, det är inte alls säkert att jag hade haft något emot den här sköterskan om det inte hade varit så att det var MIN dotter, MIN bebis som låg där och grät förtvivlat.


Vi har fått en tid för nedsövning imorgon. Det är död vävnad kvar som måste tas bort och det är bäst att Lyckeli får sova medan de gör det. Jag tycker det låter så otäckt, att de ska skrapa bort huden på  min Lyckans bröst. Jag hoppas att de tar tillfället i akt och lägger ett riktigt bra bandage sedan, så att det sitter bra på hakan. Det är där det är mest jobbigt att få det att sitta fast ordentligt. Det är en jättejobbig känsla att de ska söva mitt fina troll, att jag inte ska få vara med då de grejar med henne. Jag längtar tills det är överstökat.


Efter omläggningen fick Lyckeli sova hemma hos farmor och farfar, där Marcus stannade medan jag gick till jobbet för att ordna med kommande lektioner. Jag kommer ju att vara borta ett tag. Mina elever var jättesöta och förstående. En där lite kaxiga ytan som 18åringar kan ha försvann med en gång och jag fick en stor kram då jag kom.


På vägen hem mötte jag Samuel; en barndomsvän till Marcus. Jag har skrivit om det förut, att Samuel och hans fru Linnéa förlorade sin förstfödda son Josef i cancer för några år sedan. Samuel och jag talade en stund om Lyckeli. Han hade hört om det via Marcus föräldrar. Det är jobbigt att prata om det, jag börjar lätt gråta och jag känner mig så tom inuti. Men samtidigt var det skönt att få lite perspektiv på det hela. Min Lyckeli har brännskadats, hon ska sövas och få den döda huden bortskrapad. Om ett år kanske det inte syns något alls av det hela. Samuels och Linnéas son finns inte hos dem längre. Han gått vidare, och de får leva med saknaden varje dag. Det behöver inte jag göra. Jag är tacksam över det, så evigt tacksam. De sista dagarna har jag nämligen haft svårt att få rätt proportioner på det hela. Beskedet om Marcus cancer ligger så nära att ibland får jag påminna mig själv om att det inte är cancer Lyckeli har.

Av Tina - 25 mars 2009 10:36

Vi kom hem på permission igår och ska nu varje dag åka in för att se över omläggningarna och vid behov lägga om dem. Men det räckte att vara hemma några minuter igår för att Lyckeli skulle bli en glad bebis igen. Det var så SKÖNT att se henne skratta med ögonen och le med hela munnen. Älskade unge! Både gröt och välling slank ner mycket lättare hemma än på sjukhuset. Hon hittade en petflaska att leka med och hon babblade på som bara den. På sjukhuset kom det inte många "ord", förutom "mamma" då hon grät. Usch... det värkte i mig!


Inatt ville hon sova intill oss så jag hade henne på min arm hela natten. Mysigt, för oss alla tre. Hennes små snörvlanden och kast med litet ben höll mig vaken, men vad gjorde det. :-) Bara min Lyckeli mår bra och känner sig trygg är jag lycklig. Sova kan jag göra då jag blir gammal.

Av Tina - 24 mars 2009 18:45

Nu har vi fått komma hem över natten. Det är så himla skönt att få vara hemma, där Lyckeli känner igen sig och där hon verkar vara mycket gladare än på sjukhuset! Hon log stort då hon fick syn på alla sina lekasaker och lyckosprallade då hon lekte i gymet en stund. Älskade stumpan... det där leendet har inte visat sig många gånger under sjukhusvistelsen, vilket ju är förståerligt. Jag har själv gråtit mest hela tiden, ältat, funderat, försökt men inte lyckats att acceptera att det här har hänt. Det har varit så otroligt påfrestande att se älskade, lilla, fina Lyckeli ha så ont och vara så ledsen. Ändå har hon varit så tapper! Alla turerna till babysimmet betalades tillbaka nu, för personalen sa att de aldrig sett något barn klara det första badet, då de ska ta bort all död hud som hänger kvar, så bra. Hon plaskade och pep lite bara då de drog av hennes hud, men lite leksaker distraherade henne vidare. De förklarade att hon inte hade så mycket känsel på området de första timmarna, tack och lov, och därmed var det viktigt att ta det första badet så fort som möjligt.


Det har hänt så mycket och jag orkar inte ta allt igen, det behöver vila några dagar. Men nuläget är att hon har feber, från och till, äter dåligt och har sår som vätskar sig mycket. En del död vävnad är kvar och de har lagt på en stark salva som förhoppningsvis tar bort det. Om den inte gör det så ska de söva henne och skrapa bort den döda vävnaden. De kan inte säga något om det kommer bli fula ärr av det hela förrän om två veckor, tidigast. OM det skulle bli ärr så är det prat om hudtransplantation, men så långt hoppas jag att det inte ska behöva gå. Vi ska tillbaka varje dag för omläggning, men så länge hon kissar och äter så får vi vara hemma resten av tiden. Hon är dock inskriven på sjukhus i upp till tre veckor.


Det får bli det för idag. Fråga gärna - jag svarar. Annars kommer det mer information då och då för  intresserade. Jag avslutar nu med två kort på min tappra, underbara bebis, som kämpar och ler så fort hon bara orkar. Jag älskar henne så!

Av Tina - 23 mars 2009 09:23

En mycket snabb uppdatering medan jag sitter och väntar på att Marcus pappa ska komma och hämta mig för att köra mig till Östras barnsjukhus, där Lyckeli ligger inne. Marcus har varit där inatt och nu ska jag lösa av.


Lyckeli fick en kopp hett vatten över sig igår. Hon fick tag i den på bordet, från gåstolen, drog ner den över sig och blev brännskadad över magen, bröstet och hakan. Huden föll av i stora fläckar. Trots att vi agerade som man ska (Tack, Johanna, för hjälpen!! Det var skönt att ha dig här då, du var så lugn och pedagogisk.), duschade henne i kallt vatten och lindade in henne i en kall, våt handduk innan vi åkte så var ju olyckan ett faktum.


Det känns jättehemskt. Min fina bebis, inlindad och med dropp i huvudet. Det värker i mammahjärtat så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Av Tina - 20 mars 2009 16:04

Jag har en cool bebis. Hon tar för sig och vet vad hon vill, minst sagt. Om inget fattar henne blir hon apsur och då ser man till att snabbt ta reda på vad det är hon vill ha. Ofta är det bara lite uppmärksamhet, och det ger vi henne gärna. :-) Jag älskar henne så otroligt mycket! Här kommer en skön bild på min reggea-bebis i sin pappas mössa.


p.s Nya favoriten är att gunga! Både hemma hos farmor och farfar, där det hänger en gunga på altanen, och på lekplatsen här hemma.

Av Tina - 18 mars 2009 23:25

"Ingen hade talat om för oss att havet var fullt av fisk. Barnen blev rädda."


"Min fästman och jag bokade ett rum med två sängar men placerades i ett rum med dubbelsäng. Jag håller er nu ansvariga för att jag är gravid."


"Vi köpte ett par Ray Ban-solglasögon för fem euro av en gatuförsäljare, bara för att sedan upptäcka att de var kopior."


"Vi var tvungna att köa utomhus utan luftkonditionering."


"Jag jämförde vår enrumslägenhet med våra vänners trerumslägenhet och vår var betydligt mindre."


"Det är för många spanska människor. Alla talar spanska. Maten är spansk. Det är för många utlänningar."


Brittiska tidningen Daily Telegraf har sammanställt absurda klagomål från turister. Herre min gud, det finns ju folk till allt... Jag garvar och skakar förbryllat på mitt huvud här hemma i köket, då kvällen skrider mot natt.





Av Tina - 15 mars 2009 08:34

Det ÄR så. Jag har sedan länge misstänkt det men inte riktigt vetat om det stämt. Marcus har å det bestämdaste hävdat att jag har fel, men nu vet jag att känslan var rätt.


Lyckeli VET när jag ska ta henne på morgonen. Hon VET vad klockan är då hon vill upp. Hon för säkert statestik och dagbok över vilka dagar jag kommer att behöva gå upp och roa henne tidigt, och de andra dagarna, då Marcus har henne, då är det andra bullar som gäller.


Då jag har henne på morgonen vaknar hon mycket tidigare. I förrgår var farmor och farfar här och hade henne. Hon vaknade halv åtta. Igår var det Marcus som hade henne på morgonen. Hon vaknade tjugo över sju. Idag var det jag. Hon vaknade tjugo i sex.


Jag tycker mig att ha anat mönstret tidigare, men lilla Lyckan har varit slug då hon misstänkt att jag har nosat mig till sanningen och nästa gång jag ska ha morgonen har hon dragit lite på det. Vaknat bara sådär tjugo minuter tidigare än då hennes pappa ska roa henne. Hm... Men nu har hon som sagt gjort övertramp en gång för mycket. Jag vet allt hur hon tänker! :-)


Jag tar det ändå som en komplimang, måste jag säga. Hon vill väl helt enkelt suga det bästa ur varje morgonkaramell med sin mamma. ;-) Och jag har inte något emot att umgås med min kära bebis på morgonkvisten, inte alls. Bara jag masar mig upp ur sängen så går det kanonbra sedan. Är bara gruset gnuggat ur ögonen och kläderna på så möter vi dagen tillsammans och har hur kul som helst. Och idag skiner solen dessutom. Kan det bli bättre? :-D

Av Tina - 13 mars 2009 16:40

Alltså - vad är det med väderprognosbildsmakarna!? Går det inte att göra vettiga bilder som är enkla att tyda? Jag pratar om kartorna som väder-Gösta och allt va de heter står och pekar på med ena armen samtidigt som de pratar och berättar om vindar, nederbörd och snödjup. Igår skulle jag och Marcus glutta på vädret, men allt vi såg var något som skulle kunna tolkas som en teckning av Sveriges gränser med en massa keso på. Över hela Västsverige låg en band av keso och från nordväst närmade sig en klick blåbärssylt. Överst i Sverige härjade en äggula och i öster vete katten vad som hade hänt. Vi såg inte Gotland... Sedan kom ett gäng pilar som svärmade hit och dit, och det kunde vi ju tolka som vindar. Efter det kom keso-bandet igen men nu bredde ut sig och täckte hela Danmark med. Jag vet inte vad det skulle vara men jag inser ju att det faktum att vi hade ljudet av bidrog till vår oförståelse. Fakta kvarstår dock - Sverige är på väg att täckas av keso. Plus att blåbärssylten hotar i väst.

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25 26 27 28 29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards