Det är märkligt hur livet kan ändras på en sekund. Hur ens perspektiv totalt kan haverera och framför sig har man en nästan som en ny värld. Det hände då Marcus fick sitt cancerbesked. Det var som ett slag i magen, som om världen inte var sig lik och mycket mer skrämmande och främmande. Det hände då pappa dog, då morfar dog och då mormor dog. Livet fick en ny vändning. En jobbig vändning. Det hände även då jag såg plusset på stickan då vi fick reda på att vi väntade Lyckeli. Det hände i sekunden då Lyckeli föddes.

Det hände även då jag träffade Marcus och då Lyckeli var med om brännskadeolyckan. Den första händelsen gav en positiv vändning och den andra en negativ. De här två gav en mer långsam typ av vändning, medan de andra jag skrev om ovan gav en dirket, rak och snabb vändning.

Idag var jag med om en sådan där snabb vändning till. Det var inte mitt liv som drabbades främst, utan en annan tjejs liv. Hon heter Marit. Jag känner henne inte och jag tror heller inte jag har sett henne förr. Men idag korsades våra vägar på ett olyckligt sätt.

Jag och Lyckeli var på väg hem från mitt jobb. Hon var med mig där idag och nu hade hon precis somnat i vagnen medan jag knatade på och kände mig glad. Förbi mig kör en tjej på moped, bakifrån, och jag reagerar på att hon kör så förbaskat nära. Jag hann till och med bli lite irriterad, med tanke på att jag gick med barnvagn, på ena kanten av en bred trottoar. Bara tio meter framför mig ser jag hur hon vinglar till, för att väja för en man som kommer springades från andra hållet. Hon verkar styra rakt över kanten till en liten gräsplätt, fortsätter med hög fart (skulle gissa på runt 45 km / h) och vurpar sedan rakt ner i asfalten då hon kommer ut på gångbanan på andra sidan gräsplätten. Jag såg det klart och tydligt, började springa i samma stund hon slog i backen och kom fram samtidigt som mannen som kom springades från andra hållet. Det var otäckt... Det blödde mycket från hennes näsa och mun, hjälmen hade åkt av i fallet och hennes händer var helt uppskrapade. Det kom fler folk springade, jag ringde 112 och de skickade en ambulans medan vi försökte få kontakt med henne. Från håll kom det andra människor, varav en man som ropade "var det Marit, var det Marit?!" Det visade sig vara hennes granne, som hon precis hade kört förbi och vinkat hej till innan hon körde förbi mig. Efter en liten stund fick vi lite kontakt med henne, och samtidigt som ambulansen kom öppnade hon ögonen. Vi fick tala med polisen, jag och den springade mannen, och sedan gick jag hem. Det såg otäckt ut på platsen då jag gick; stora blodfläckar och rött papper låg över gångbanan. Jag tänkte mycket på vägen hem. Jag undrade vem hon var på väg hem till, hur det skulle gå, om hon skadade sig mycket, vad hon hann tänka innan hon vurpade...

Man ska vara rädd om sig. Förhoppningsvis klarar sig Marit utan större skador och förhoppningsvis tar hon bättre hand om sig i framtiden. Kör mer långsamt, mer försiktigt, eller kanske inte alls.

Jag tänker ofta på det nu för tiden; hur lycklig jag är som har min Marcus och vår underbara Lyckeli. De lever, de mår bra och vi är rädda om varandra. Man rår inte på allt som händer, olyckor sker och man får göra det bästa av saker och ting. Livet tar ändringar, både positiva och negativa sådana, men man får aldig glömma vad som är viktigt. Och att man själv är viktig, både för sig själv och andra.