Marcus har från och till denna vecka varit väldigt trött, mått illa och stundtals haft ont i magen. Överansträngning, har vi sagt, då han ju ändå sprang Götebortsvarvet i lördags utan att vara tränad för det, plus att han spelade innebandy som en tok i måndags kväll.

Igår skulle vi hem till Marcus föräldrar och äta middag, men då Marcus mådde illa så gick jag och Lyckeli ner några timmar före honom, så att han kunde stanna hemma och sova lite för att se om det skulle hjälpa. Jag och Lyckeli tog bussen och promenerade den sista biten, mumsandes vindruvor och sjungandes "klappa händerna".

Strax före middagen ringer jag Marcus för att säga att jag lånar svärfars bil för att komma och hämta honom, men då berättar han att han (till slut) har kräkts, och att det var blod i det. Lyckeli får stanna kvar hos farmor och farfar och jag åker självklart in med Marcus till akuten på Sahlgrenska med en gång. Vi behövde "bara" vänta drygt fyra timman innan läkaren träffade oss. (Tragiskt, men man får ju vara glad för den siffran ändå.) Han kände igenom Marcus mage och men kunde inte hitta något som verkade akut. De tog en massa blodprover men inget visade något konstigt. Jag fick ta med mig Marcus hem igen med order om att vi idag ska kontakta läkaren som har haft hand om Marcus cancerbehandling, så att de kan följa upp det här. Enligt läkaren på akuten var det smidigast om samma läkare hade allt på samma bord, så att säga, och det kan jag ju hålla med om. Det som förbryllar dem är nog mest febern Marcus hade under kvällen, den passar liksom inte in... Ja, vi får vänta och se. Men det är nog nu. Nog med sjukhus, nog med akuta intag och väntan på svar på prover. Nu vill vi ha sommarlov från allt det här, och helst ska det räcka livet ut.