Idag, 23 maj 2009, ställde sig Lyckeli upp själv för första gången. :-) Turligt nog var både jag och Marcus hemma och närvarande så vi fick bevittna underverket. Man blir ju lite lätt fånig som förälder. En vän till mig - Elinor - berättade för ett tag sedan om när hennes dotter Amanda fick sin första tand. Hon hade ringt upp släkt och vänner och berättat den stora nyheten, och till slut hamnade hon hos Viktoria, en gemensam vän. Glatt berättade Elinor om tanden varav Viktoria säger "Så roligt! Vad ska ni göra i helgen då?" Elinor blev först lite ställd över hur Viktoria kunde lämna ämnet så snabbt och oberört, men sedan slog det henne att den nyhet som för henne var så stor och viktig nog inte betydde lika mycket för alla andra... Det har ju hänt förr, att ungar får tänder, men ändå blir man så uppspelt när ens EGEN unge för en bisse! Så känns det verkligen för mig varje gång Lyckeli gör ett nytt framsteg. Jag blir eld och lågor och skriver upp, tar kort och ringer och berättar. Man är ju lite fånigt stolt över sitt barn, men så SKA det vara, tycker jag! Hon är ju det finaste jag vet.

Står på egna ben.

Farfar kom förbi och hjälpte oss få upp en spegel i vardagsrummet. Lyckeli ville absolut hjälpa till att dra i plasten, fingra på spegeln och i allmänhet finnas till hands. Farfar är en storfavorit här hemma, nämligen, och var än han dyker upp får han ett stooort leende av Lyckan.

 Lyckeli hjälper farfar.

p.s Ursäkta bildkvaliteten. Lyckeli hade lekt med kameran och kommit åt någon mongoknapp så att alla bilder blev helt ljusa. Det var först idag som jag hittade var hon hade fingrat och kunde ställa tillabaka. d.s