Idag var vi hos Teres, storasyrran, och umgicks. Inte riktigt alla syskon, men fem av oss iaf. Det var jättetrevligt! Jag hade först tänkt åka ensam, då Lyckeli var jätteförkyld på morgonen, men jag kunde inte med... Jag vill ju visa upp henne och dessutom är inget lika roligt utan henne. Så vi åkte alla tre till slut och trots att Lyckeli var ganska så pluttig och pipig så hade hon roligt ändå. Vi var 11 personer sammalagt, så det fanns ju massor av personer att prata massa med. Framåt kvällen, då mormor kom, piggnade Lyckeli till och kröp runt under möblerna som en tok. Mormor hade med sig massor av fina kläder till Lyckeli, både hemmasydda och köpte, och vi var ju "tvunga" att prova en fin klänning på henne. Tack för kläderna, mormor! Och tack för den fina dagen, Teres. Och tack för sällskapet till alla som var med. :-) Här kommer några av alla kort jag tog igår. Alla som var med syns inte men iaf hälften.

Teo, Elias, Lyckeli och Gabriella.

 Mysiga Gabriella

Gabriella, Lyckeli och Jonna

Teo Teo och Elias såg för roliga ut då de åkte på bobbycaren båda två

Lyckeli Lyckeli härjar under bordet. Det fanns massa roliga saker att krypa över!

Lyckeli, vovven Vilja och Jennie

Teo, Teres och en liten Lycka i pyjamas, redo att somna i bilen på väg hem

Idag, 23 maj 2009, ställde sig Lyckeli upp själv för första gången. :-) Turligt nog var både jag och Marcus hemma och närvarande så vi fick bevittna underverket. Man blir ju lite lätt fånig som förälder. En vän till mig - Elinor - berättade för ett tag sedan om när hennes dotter Amanda fick sin första tand. Hon hade ringt upp släkt och vänner och berättat den stora nyheten, och till slut hamnade hon hos Viktoria, en gemensam vän. Glatt berättade Elinor om tanden varav Viktoria säger "Så roligt! Vad ska ni göra i helgen då?" Elinor blev först lite ställd över hur Viktoria kunde lämna ämnet så snabbt och oberört, men sedan slog det henne att den nyhet som för henne var så stor och viktig nog inte betydde lika mycket för alla andra... Det har ju hänt förr, att ungar får tänder, men ändå blir man så uppspelt när ens EGEN unge för en bisse! Så känns det verkligen för mig varje gång Lyckeli gör ett nytt framsteg. Jag blir eld och lågor och skriver upp, tar kort och ringer och berättar. Man är ju lite fånigt stolt över sitt barn, men så SKA det vara, tycker jag! Hon är ju det finaste jag vet.

Står på egna ben.

Farfar kom förbi och hjälpte oss få upp en spegel i vardagsrummet. Lyckeli ville absolut hjälpa till att dra i plasten, fingra på spegeln och i allmänhet finnas till hands. Farfar är en storfavorit här hemma, nämligen, och var än han dyker upp får han ett stooort leende av Lyckan.

 Lyckeli hjälper farfar.

p.s Ursäkta bildkvaliteten. Lyckeli hade lekt med kameran och kommit åt någon mongoknapp så att alla bilder blev helt ljusa. Det var först idag som jag hittade var hon hade fingrat och kunde ställa tillabaka. d.s

Haha! Kolla in min sötunge! Hon åker buss. ;-)

Idag blir lilla Lyckan 10 månader! Älskade, fina Lyckeliten, som lär sig nya saker varje dag.

GRATTIS!!!

önskar mamma och pappa

Igår morse kom jag ut i köket. Jag såg att något var fel, och sökte runt med blicken i rummet. Det dröjde inte många sekunder förrän jag såg det, och skrattade gott. Min man är nog Mölndals virrigaste man! Jag har tidigare bland annat hittat wokgrönsaker (frysta sådana) i det lilla skåpet över kylen och makaroner (okokta) i kylen. Nu var det sojamjölken som hamnde någonstans den inte hörde hemma, efter att Marcus hade fixat frukost till sig. :-)

Marcus har från och till denna vecka varit väldigt trött, mått illa och stundtals haft ont i magen. Överansträngning, har vi sagt, då han ju ändå sprang Götebortsvarvet i lördags utan att vara tränad för det, plus att han spelade innebandy som en tok i måndags kväll.

Igår skulle vi hem till Marcus föräldrar och äta middag, men då Marcus mådde illa så gick jag och Lyckeli ner några timmar före honom, så att han kunde stanna hemma och sova lite för att se om det skulle hjälpa. Jag och Lyckeli tog bussen och promenerade den sista biten, mumsandes vindruvor och sjungandes "klappa händerna".

Strax före middagen ringer jag Marcus för att säga att jag lånar svärfars bil för att komma och hämta honom, men då berättar han att han (till slut) har kräkts, och att det var blod i det. Lyckeli får stanna kvar hos farmor och farfar och jag åker självklart in med Marcus till akuten på Sahlgrenska med en gång. Vi behövde "bara" vänta drygt fyra timman innan läkaren träffade oss. (Tragiskt, men man får ju vara glad för den siffran ändå.) Han kände igenom Marcus mage och men kunde inte hitta något som verkade akut. De tog en massa blodprover men inget visade något konstigt. Jag fick ta med mig Marcus hem igen med order om att vi idag ska kontakta läkaren som har haft hand om Marcus cancerbehandling, så att de kan följa upp det här. Enligt läkaren på akuten var det smidigast om samma läkare hade allt på samma bord, så att säga, och det kan jag ju hålla med om. Det som förbryllar dem är nog mest febern Marcus hade under kvällen, den passar liksom inte in... Ja, vi får vänta och se. Men det är nog nu. Nog med sjukhus, nog med akuta intag och väntan på svar på prover. Nu vill vi ha sommarlov från allt det här, och helst ska det räcka livet ut.

Idag kom det hem ett gäng mammor och barn till mig och Lyckeli. Det är mammor jag har lärt känna genom internet, och vi har hängt ihop sedan vi blev gravida, för ungefär 1.5 år sedan. Annika och hennes Elly har jag ju träffat massor, men förutom dem var det nya personer att träffa live. :-) MEN det känns som om man redan känner dem då vi har pratat så himla mycket och om allt mellan himmel och jord under så lång tid. Marcus tog sig en tur in till Göteborg för att äta lunch och se en biofilm, vilket han njöt mycket av. Han kom hem lagom till att vinka hejdå till alla. ;-)

I alla fall  - jag har haft en så himla bra dag! De som kom var Jenny och hennes Robin, ända från Luleå (ja, de åkte inte bara ner för fikan utan var ändå i trakterna och hälsade på Jennys bror), Malin och Julia, Annika och Elly och Monica och hennes A. A´s två äldre syskon var även de med; E och V, och E sa klart och tydligt fram mot eftermiddagen att "det här är mitt nya hem!" :-D Det får man ju ta som en komplimang för en snart fyraårig tjej!

Skurarna har kommit tätt här men fram mot sextiden kunde vi ändå gå ut och leka lite på lekplatsen. Det var skoj att se Robin gunga för första gången i sitt liv, han skrattade högt och strålande med hela ansiktet. Ni kan även se honom ge Lyckeli en redig smällkyss, rakt på munnen, på ett kort här nedan. Haha - han slog omkull henne på golvet och pussattackerade henne, den goingen! Julia kände på grus med en mycket koncentrerad min och Elly hade många ben att klättra på. Ask fick prova Lycklis gåvagn och verkade gilla den.

Tack för att ni kom! Tack för brödet du hade med dig, Malin, och tack för frukten, Annika! Nu kommer jag att sova gott, det lovar jag. Detta gör vi om snart igen!

Lyckelis första ord kom för en dryg vecka sedan. Jag trodde faktiskt det bara var en slump då hon sa "hässs" precis då vi klappade en häst på jobbet, dit hon var med mig den dagen, men idag märkte vi att så inte var fallet. Så fort vi har tagit fram hennes mjukishäst så kommer det "Hässs!" från en lycklig skrutt som skiner upp, så det måste ju vara "häst" hon menar. :-) Varken jag eller Marcus har pratat så mycket om hästar så det tycket har hon nog fattat helt på egen hand. Och så har ju hennes mamma hästar på jobbet, då, vilket kanske hon har uppfattat. ;-)

Idag har vi möblerat om lite. Det låter nog mer spännande än vad det är, men det handlade bara om att vi bytte plats på två bokhyllor och en byrå. Vi fick städat och röjt lite samtidigt. Lyckeli uppfångade andan och "hjälpte till", som ni kan se här nedan. Jättefint... ;-) Hon har blivit en rackarns hejare på att ställa sig i krypställning och bara det inte är ett halt golv under så tag hon tre eller fyra krypsteg med. OJ, va stolt hon blir då! En helt ny värld öppnar sig, där man kan NÅ saker man vill ha!

Ett stort tack till farmor och farfar som idag kom upp till oss med thaimat. Gud va gott det var! Precis vad jag längtade efter. Hm, undrar om det blev något kvar...?