Det allra finaste på jorden för mig, det är min och Marcus dotter. Lyckeli, denna älskliga varelse, som gör mitt liv så mycket vackrare och bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig att det skulle bli.

Min Marcus är en kämpe! Han anmälde sig till Göteborgsvarvet bara dagarna före han fick veta att han hade cancer. Sedan följde ju magnetröntgen och operation på varandra dagarna efter. Han har nog haft siktet inställt på att inte kunna springa varvet, då han bara har varit ute på tre löparrundor sedan november eftersom ärret läkte först för några veckor sedan. Men så fick vi ju veta att han hade en fläck, den som de ännu inte vet vad det är. Och jag tror det var då någonstans han bestämde sig för att cancern inte skulle få bestämma över honom. Han sprang varvet idag, laddad med sju (!) bananer och en jäkla massa jävlar anamma, och i mål kom han på knappt två timmar. En supertid för vem som helst, och en superdupertid för min kämpande, nyligen cancerbehandlade, man! Han brukar ta sig runt på drygt 1.30 i vanliga fall, ifall ni vill jämföra med den form han brukar vara i. Visst är han duktig? Jag är så himla stolt över honom! Inte främst och bara för att han kom i mål på en så bra tid, utan för att han inte ger sig, för att han är en sådan fighter och för att han är så positivt. Jag älskar dig, Marcus!

Vi fick svar på Marcus prover igår. Det positiva är att fläcken inte ligger i lungan, utan mellan lungan och bröstbenet, och att den är väldigt liten. Det negativa är att det inte bara är en fläck, utan att den är tredimensionell. Nästa steg är att de ska lägga Marcus i en datortomografiapparat igen, och samtidigt ta en biopsi på "fläcken". De ska alltså sticka in en lång nål och ta ett prov från kärnan av det som nu är där. De vet inte om de behöver söva honom eller om det räcker med en lokalbedövning då de gör det. Efter det kan de säga vad det faktiskt är. Det kan vara sviter efter strålningen. Det kan vara sviter efter operationen. Det kan vara cancer. Det ligger väldigt nära stället där de opererade. Eftersom Marcus hade en så agressiv cancer kommer allt troligen hända snabbt, och han kommer förhoppningsvis iväg och gör biopsin redan nästa vecka.

Igår tog mina elever studenten. Det var både en sorlig och en rolig dag. jag kommer ju att sakna dem, men samtidigt är det så roligt att de är i mål, efter tre års studier hos oss. Jag fick två jättefina rosor och en nalle som hade en tröja som det stod "världens bästa lärare" på. :-) Lärarna hade lite jippo där vi körde ponny i en bana med serpentiner och portar, och jag kom TVÅA! Jag slog alltså båda körlärarna och alla andra hästfolk, förutom skolans extramamma - Bettan. Ponnyn Conny skötte sig utomordentligt bra och jag funderar allvarligt på att adoptera honom...

Ikväll var Lyckeli med mig på Åby, där det var utdelning av studentmössor till eleverna som tar studenten imorgon, i vinnarcirkeln. Det var en kanonkväll med sol, min bästa vän Veronica, hennes kille Tobbe och deras Tristan, samt Veronicas bror med tjej. Lyckeli hängde glatt med upp i vinnarcirkeln och satt och studerade trägolvet medan jag delade ut körspön (en present från skolan) till mina treor. Tänk att de tar studenten imorgon... och tänk att det var 9 år sedan jag själv tog studenten! Det känns nära men ändå avlägset. Lyckeli kunde inte bestämma sig för om det var alla hästarna eller traktorn som fixade banan som var roligast. Det gloddes rejält på dem båda i alla fall, och hon flinade upp så fort Veronicas Tobbe kom i närheten.

Jag hoppas att vi snart får besked om ifall fläcken i Marcus lunga är cancer eller inte. Det börjar bli riktigt jobbigt att vänta. Har jag förresten sagt att han ska springa Göteborsvarvet på lördag? Efter att ha sprungit blott tre gånger sedan november... Han sägar själv att ha vägrar låta cancern bestämma över honom, och anmälde sig till varvet gjorde han bara dagarna innan beskedet om cancern kom. Jag beundrar min Marcus så mycket! Han är stark, ska ni veta. Jättestark mitt i allt det här.

Idag kom Veronica och Tristan hit och åt lunch med oss. Lilla, fina Tristan, redan sex veckor gammal, är söt som en polkagris och så himla lik sin pappa. Det är så roligt att se Veronica, så glad och lycklig och så LUGN! Men det är ju så då man får barn; man finner lyckan på något sätt. Lyckeli tyckte den lilla varelsen som lät konstigt var jätterolig. Hon tittade och tittade och tittade, klappade och lyssnade. Helt betuttad. Och vem blir inte det då han är så söt!

Efter lunch var det jobb som gällde för mig. Jag har en del kvar att fixa inför studenten på fredag, för då ska alla arbeten vara rättade och eleverna vill ju veta sina betyg. De tar studenten... mina små sötnosar som faktiskt inte är så små längre! Ojoj. Imorgon är det stundtmösseutdelning i vinnarcirkel på Åby, efter lopp sju och sedan är det bara fredagen kvar, the big day för dem. Ja, bäst jag sätter igång så jag är klar tills dess...

Några fina bilder från idag:

Då Lyckelis brännskador ännu inte hade läkt fick vi hoppa över babysimmet några veckor. De var väldigt tillmötesgående och vänliga på aquabarn och vi fick boka upp oss på återsim för alla de gånger vi missat. I vanliga fall får man ett återsim per kurs men nu när det var så speciella omständigheter så kunde man få fler. Och det var det ju - speciella omständigheter alltså. Så nu har vi ett återsim kvar, imorgon, och det känns faktiskt som om vi har kunnat ta igen det vi har missat. Lyckeli är en fena på att hålla sig fast runt min eller Marcus hals då vi simmar omkring, antingen på rygg eller mage. Hon håller sig till och med fast på det sättet då vi dyker under vattnet, hon håller andan och är sötast i hela världen då hon kommer upp till ytan igen, med vattnet rinnandes från det korta, korta håret och med tungan utanför munnen. :-) Hon älskar att plaska, balansera i vattnet och bli kastad upp i luften och fångad då hon är halvvägs ner i vattnet igen. Min älskade, lilla knubbsäl!

Så här skulle coolingen sitta idag då vi gick iväg till simmet:

Lyckeli har hittat skafferiet. Ett tag hade hon dille på att öppna frysen men det har hon tack och lov lagt av med helt nästan. Istället ska det dras ut grejer ur skafferiet, allt hon når, och det ska sultas på det och sedan ska det läggas lite överallt. Lite i gåstolen, lite under den, lite vid sidan. Hon drar ut påsar med lök (kolla under gåstolen på bilden), kartonger och tuber som hon får tag på, och lycklig som få strålar hon mot en då man undrar vad sjutton hon sysslar med. :-) Det är min bebis, det.