Lyckeli har börjat sova mycket bättre nu. Inatt vaknade hon bara en gång, vid sex, för mat, men annars har vi fått sova gott alla tre här hemma. Men inte fasen hjälpte det, jag var trött som en jagvetintevad när jag vaknade kvart i åtta av att Lyckeli stod i sin säng och snackade strunt med lampan. Då hon tog förmiddagsluren mellan halv elva och tolv sov jag som en gris intill henne, och nu skulle jag kunna lägga mig för kvällen, tror jag. Ont i huvudet och orkeslös.

Jag räknar in till fredag, då vi ska få veta om knölen som sitter fast på Marcus lungvägg är cancer eller inte. Jag vet inte om jag vill veta eller inte. Jo - klart jag vill. Men fick jag välja skulle jag bara trolla bort allt det här och leva sådär bekymmersfritt som jag vill kunna. Bara njuta av småbarnslivet och av att både jag och Marcus är hemma mycket i sommar.

Hemma ser det inte vackert ut. Imorse fick jag med en kraftansträngning ordning på diskberget som hotade välta ner över hela diskbänken, och tack vare att Marcus gör ett röj då och då ser vi ju fortfarande golvet mellan leksaker och slevar (som sockerbollen kastat ur då hon "hjälpt till" att laga mat) som ligger utkastade. Jag överdriver nog lite, så farligt är det inte, men jag önskar jag hade lite energi så att jag inte blev helt slut av att torka av köksbordet eller bara gå ut och hämta posten. Har jag "tur" är det bara lite efterdyningar av den jätteförkylning både jag och Lyckeli hade för någon vecka sedan. Det vänder nog snart. Tre dagar kvar. Sedan vet vi.