Lyckeli är för underbar... Hon ska mata mig och Marcus med sina majsbågar, sina gurkskivor och sina bitar smörgås som hon får. Jättesött är det, och hon skiner upp som en liten lärka då mamma eller pappa glufsar i sig det från hennes hand med högljudda smaskningar och "Tack så MYCKET, va snäll du är! Mums, mums, vilken god gurka!" Hon har även börjat dela ut pussar till höger och vänster. För ett tag sedan lärde hon sig att pussa mamma och pappa, men nu är det hästen, pingvinen, apan, klossen, boken; ja, allt och alla får pussar. Ibland drar hon tag i öronen eller håret bakom ens öron, sliter ens huvud intill sitt och fyrar av en smällkyss rakt på munnen. Goa unge! Dock kan man ibland få en kraftig huvudskakning och ihopknipning av de små läpparna som svar på frågan "Kan mamma få en puss?" Man känner sig fetdissad och ser till sin förtvivlan hur sötnosen pussar en tub fotkräm eller någon annat i närheten istället. Men, men - de gånger man faktiskt får en puss väger klart upp de gånger man inte får en. :-)

Idag for vi till Slottskogen igen, för att klappa fåren och grisarna och getterna. Lyckeli kände nog igen sig, för hon blev själaglad då vi gick innanför grindarna och tog sikte på fåren. Ojojoj, va hon skulle klappa, känna, dra i och gosa med de där fyrbeningarna. :-) Hon spratt i hela kroppen och skrattade rakt ut (alternativt gav till ett trumhinnesprängar-tjut) då djuren närmade sig. Dit kommer vi får åka mååånga gånger, och det gör vi gärna. :-)

Efter Barnens zoo gick vi till Storken och köpte ett solskydd till vagnen, vilket invigdes redan på vägen hem då Lyckeliten slocknade så fort vi lade ner henne i vagnen. Det funkade super för hon sov genom hela resan hem, och fortsatte sova utanför dörren hemma i över en timma. Man blir trött av frisk luft. :-)

Klappar fåren.

En liten killing gick uppe på en stängsel, och den stod tåligt stilla då Lyckeli klappade och kände.

Även den stora varianten av get var poppis!

En GRIS! Den kändes jättekonstig, men rolig var den att ta på ändå.