Vilja är en underbar liten varelse. Hon ägs av min lillasyster Jennie, låter som en gris (Lyckeli fattade nog inte att det var en hund, för de låter ju voff-voff, inte snork-snork-gurgel) och pussas gärna och hela tiden. Lyckeli fick sig några rejäla kyssar idag då vi fikade med Jennie och Vilja i Slottskogen. Lyckeli äääälskade de där blöta, sträva, glada pussarna, och skrattade högt då Vilja kom åt under halsen eller runt öronen, där hon är kittlig. Det var så gott att höra. :-) Jag och Jennie hade det lika bra och pratade om ditten och datten och helt plötsligt hade nästan två timmar gått. Vi skiljdes åt och jag och Lyckeli tog en svettig buss hem till Mölndal, där vi fick middag hos farfar. Sedan agerade farfar lektomte medan jag tog en fika till i centrum, denna gång med en vän som jag inte träffat på tio år. :-) Det var mycket att ta ikapp där, så det var inte många sekunder det var tyst under den dryga timman vi satt ner. Då jag och Lyckeli kom hem var det bara att gröta, sjunga och pussa godnatt, och snart blir det ännu en dag full med äventyr!

Vi fikade massa gott, och Lyckeli ville ha av allt. Samtidigt. Hela tiden.

Vilja, Lyckeli och Jennie myser i gräset.

Puss, puss! De var så söta då de tumlade runt i gräset, för de är ju ungefär lika stora. De hann bli bästa kompisar under de två timmarna vi satt och gottade oss under ett träd.