Imorse, efter en tjoflöjtsickentur-koll i almanackan, fick jag och Lyckeli lägga på en rem för att hinna till Östra, till Lyckelis arbetsterapeut, i tid. Det var racerfart på oss, men gröten fick min fina ettåring äta i bilen, medan supersnälla svärfar körde. Han är bra att ha, han, ska ni veta!

De ser okej ut, ärren på bröstkorgen på Lyckan. De är dock lite hårda än, så vi ska byta plåster och smörja mer ofta. Tidigare har vi väntat tills plåstern lossnat själva men nu ska de av minst var tredje dag och sedan ska hon smörjas och luftas en stund innan de ska på igen. Plåstren är de som tar bort hårdheten, medan aloevera-salvan påskyndar det hela.

Glada i hågen åkte vi hem igen och nu väntar några timmar inomhus, för ute öser regnet ner. Men sedan ska vi åka till Lyckelis farmor och farfar (som ju också är ovan nämnda, underbara svärfar) för att fira farmodern, som fyller år idag. Hipp, hipp, hurraaa!

Barbro, som fyller år idag, tillsammans med sina två barnbarn; Lyckeli och Amanda. En mer engagerad och snäll farmor kan man nog inte hitta! Grattis, mamma/svärmor/ farmor önskar Marcus, Tina och Lyckeli!

Mer uppdatering... i måndags, då vi hade svingat och åkt lina och grillat och haft trevligt, tog vi med oss Elias hem. Elias är kusin till Lyckeli (Teres tredje barn) och hennes aaaabsolut största fan. Han har sådant TÅLAMOD med henne, hjälper henne, ler störst i hela världen mot henne och vill henne så väl. Han stannade två nätter och åkte med sina föräldrar hem efter kalaset igår. Utan honom hade Lyckeli inte haft hälften så roligt under tisdagen som hon hade, för jag var ju fullt upptagen med att fixa bullar, tårtor och smörgåstårtor inför ettårskalaset. Elias lekte med Lyckeli hela dagen, höll koll på när hon vaknade efter sina sovningar och roade henne då hon åt. Tack, snälla, goa Elias för all hjälp!

Lyckeli och Elias inventerar leksaksgömmorna. Här hittade de en speldosa som min lillasyster Maja hade då hon var liten. Den funkar tiotop än och är poppis här hemma.

Vi hann med några turer till sandlådan under tisdagen. Här leker Lyckan med hink, spade och formar som hon vann på Liseberg sist vi var där.

Underbara kusiner!

Här kan ni se hur det såg ut då vi svingade oss fram i skogen i värsta Tarzan-stil!

http://www.youtube.com/watch?v=eEW6ziSvKTA

Jag tänkte uppdatera lite om vad som hände i måndags. Det var första gången som ALLA mina syskon träffades samtidigt, med familjer, och det blev ett härligt gäng kan jag lova. Alla av oss sju syskon är dock inte syskon med alla... jag ska reda ut härvan: Tobbe, Teres och jag är helsyskon. Sedan separerade mamma och pappa. Vi har ett halvsyskon på mammas sida; Maja. Vi har tre halvsyskon på pappas sida; Jennie, Christoffer och Sebastian. De tre sistnämnda är ju dock inte släkt med Maja, utan det är "bara" jag, Teres och Tobbe som är syskon med alla. Eftersom vi förlorade kontakten då pappa dog 1996, och först nu har fått upp den igen, har det inte funnits tillfälle då alla har kunnat träffats tidigare, men det tog vi igen nu! Vi var 19 stycken allt som allt, vilket blev ett rejält gäng!

Vi hade bestämt att vi skulle grilla och ha det bra hos Tobbe, men då vi kom det var det big surprise, och det var bara att packa oss in bilarna igen och dra iväg upp mot Bäckefors, till Dalslands Aktiviteter. Tobbe har jobbat där och gör det lite ännu, med deras hemsida bland annat) så han drog med oss ut i skogen med selar och annat få oss att testa två av de läbbigaste aktiviterna. Först ut var en som heter jättegungan. Man hissades upp i ett sele och sedan släppte man på en spärr, och så gungade man iväg. Jag kan gissa att det blev minst 15 meter mellan de två högsta punkterna i gunget, och det kändes rejält, kan jag säga! Sicken känsla! Dels själva suget i magen då man gungade ut över ett litet stup med en bäck längst ner på botten, men även känslan att man VÅGADE! Jag chickade lite först men sedan släppte jag ändå spärren och skrek som en idiot då jag gungade iväg. Kan starkt rekommendera den!

Sedan fick vi även prova på Europas längsta zip-bana. Man fick trava upp för ett berg, upp på en ställning, krypa i ett sele, hängas upp i en vajer och sedan vara det "bara" att springa rakt ut och åka i 60 km/h ner i en lång, upphuggen bana i skogen, 600 meter. SHIT POMFRITT va det var gött! Ojojoj... enligt säkra källor ska mitt skratt ha ekat högt i dalslandsskogarna, även om jag, mitt fån, trodde att de andra inte kunde höra det då det ju var en halv km bort. Men det kunde de!

Sedan fick vi mat. Grillat, frukt och chips hann vi få i oss innan vi packade in en sovande skruttbanan i hyrbilen och drog hemåt. Det tog ändå två timmar att köra tillbaka till Mölndal och vi var hemma runt halv två.

Tusen tack för en så bra dag, alla som var med! Det kan jag lätt göra igen. :-) Eller va säger ni - nästa gång tar vi en sexsdagars ridtur till Halden och tillbaka, va? ;-)

Lyckeli var nöjd med att tugga löv och plocka pinnar.

Här få ni en liten känsla av hur högt upp man var då man gungade i jättegungan.

Här är det jag som gungar, skitlycklig! (Fotograf: Tobias T Johansson)

Marcus körde en mer avslappnad stil och gungade i horisonellt läge. :-) Han är ju van både bungyjump- och fallskärmshoppare, så han tyckte detta var superkul, och var inte alls nervös, som en del andra var... typ alla andra! (Fotograf: Tobias T Johansson)

Här åker Teres iväg i zip-banan! (Fotograf: Tobias T Johansson)

Jag laddar i zip-banan, och Maja peppar mig. (Fotograf: Tobias T Johansson)

Och iväg kom jag! (Fotograf: Tobias T Johansson)

På kvällen var det gott med vattenmelon, tyckte Lyckeli.

Alla mina fina syskon! Från vänster till höger; Sebastian, Christoffer, Jennie, Maja, jag, Teres och Tobbe. Vi står i rätt åldersordning med, förutom att Maja egentligen då skulle stå mellan Jennie och Christoffer, då hon är en månad yngre än Jennie.

Det var prick ett år sedan jag låg med min nykläckta bebis på armen på bb. Ett år fullt av fina minnen har gått sedan jag blev så störtförälskad i den lilla krabat som jag haft i magen nästan nio månader. Att man kan älska en person så mycket är nästan obegripligt. Många säger att det går så fort, så fort, men jag får ärligt säga att det här året har känts som precis vad det har varit - ett år.

GRATTIS, ÄLSKADE LYCKELI! JAG OCH DIN PAPPA ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET, SÅ MYCKET! Den här dagen var din och den har varit väldigt lyckad. Du har skrattat och busat med alla kusiner, matat Elias med omslagspapper och morbror Tobbe med grädde. Många skratt och mycket kärlek har det varit, och det är precis vad du är värd!

Ett år idag!

En egen tårta ska alla födelsedagsbarn ha. Denna bestod av plättar, sojagrädde, jordgubbar och banan. Fyller man ett år får man äta HELT själv och det var en rolig upplevelse.

Mumsigt!

Fina familjen.

När alla har åkt hem (förutom fantastiska farmor och farfar som stannade tills allt var städat och iordningställt igen) har man tid att kolla in alla nya leksaker, digga till dammsugaren och mata nya dockan som mormor kom med.

TACK, ALLA som kom idag. Ni gjorde Lyckelis första födelsedag till en jättebra dag! Tack för alla fina presenter som ni dessutom hade med er; det var jättefina saker ALLIHOP!

Idag sammanstrålade fyra syskon med respektive samt lilla mamma för att rida en tvåtimmars-tur på islandshästar på Skansen, utanför Väne-ryr. Det var en mysig tur i vacker natur, som sedan följdes av god mat, massa prat och choklad hemma hos Teres och Lars. Det här gör vi om snart! Tack för en kanonfin dag. :-)

Här är vi alla samlade. Jag ska försöka mig på att minnas alla hästnamn: Först Teres med Kol-någonting, sedan jag och Dögg, Anders och humelihum (har glömt namnet helt), Maja och Isbjorg (typ), Marcus med Haffe (han heter Halfior, tror jag, men jag kallade honom Halvfet), mamma med Hjalle, Tobbe med humelihum (fasen, har glömt det med) och Lars med en häst med något brudnamn, vad det nu var. Tja, minnes var ju sådär, men roligt var det!

Marcus och Haffe efter ritten.

Idag var det åter dags för Liseberg. Vi har börjat få in en viss rutin då vi är där: först Kaninernas hus, sedan en sväng förbi hjulen och vinna något (denna gång var det sandlådegrejer som hink och formar), en tur med Ponnykarusellen, mellanmål och sovning på hemvägen. Idag var det Sandra och Tilde som slog följe med oss, och det var lika kul som alltid att träffa dem.

Barnen i kaninernas stora gryta. :-)

Hur lycklig kan man bli av en stor, grön kanin? Tja - ungefär så här, va? :-) Lyckeli ä l s k a r att klappa, dra i och titta på kaninerna.

OH! Jag måste ju börja med att berätta att måndagen 13 juli tog Lyckeli sina första steg. :-D Hon tultade från pappa till mamma ute på gräset och hela hon sken av stolthet, och ni kan ju slå er i backen på att både jag och Marcus gjorde detsamma.

Vi ägnade större delen av onsdagens eftermiddag och hela kvällen åt att umgås med Mikael och Emma samt deras barn Linnéa och Moa. Lyckeli hade det jättekul med tjejerna, vi åt god mat och sedan slockade Lyckan i vagnen vid nio på kvällen. Hon sov gott några timmar innan vi alla tre gick hemåt och då vi kom hem var det bara att lägga över henne i sängen och hon sov vidare. Smidigt! Nästa gång vi träffar Mikael och Emma kanske de har fått sin tredje lilla knatte, som fortfarande ligger och gottar sig i magen på Emma. :-)

Moa och Linnéa hjälper Lyckeli köra bil. Två helt egna lekkompisar, det är inte illa alls, tycker Lyckan.

Full koncentration krävdes, för det gick undan i svängarna.

Mellanmål: gräslök.