Igår kom farmor för att träffa Lyckeli innan hon skulle jobba eftermiddag. Hurtiga farmor, som alltid är så busig och rolig, cyklar med glad min hela vägen uppför hemska Balltorpsbacken för att ta med Lyckan ut på lekplatsen och röja över en timma. Ingen blir gladare då hon knackar på dörren än Lyckeliten själv.

Och efter en massa bus på lekplatsen så var det dags för melon, som står högt i kurs:

Min mormor och min morfar var väldigt speciella för mig. Så underbart varma, kärleksfulla och alltid intresserade och omhändertagande. Jag har tillbringar i princip alla lov hos dem, och det gjorde mig så ont då de gick bort. Morfar gick bort redan 1998 och mormor 2006. Jag är glad att jag fick ha dem i mitt liv och jag har hjärtat fullt av minnen från vad vi har gjort tillsammans.

Min morfar var svetsare och sedan han blev pensionär hade han en verkstad i sin källare (i huset han hade byggt själv) där han skapade de mest fantastiska saker. Det var väggur, skålar, kökssoffor och vackra ramar till mormors broderier. Då min bror och syster fick barn så gjorde han barnmöbler till dem. Jag hann ju aldrig få barn innan han gick bort så det blev tyvärr inga möbler till mina barn. Men nu har Lyckeli fått låna Jonnas (brorsans äldsta) möbler, till min stora lycka! Och hon är överförtjust, min lilla, goa unge, och klättrar på soffan för glatta livet.

Jag som skulle komma ifall med bloggningen! Vad hände? Tja, skit samma. Jag gör ett nytt försök.  Förra helgen var vi på kalas i Väne ryr, hos min syster och hennes man. De fyller både i sista halvan september så de brukar slå ihop sina kalas till ett. Det bjöds på så HIMLA god mat, ska ni veta. Jag och Marcus fick vegobiffar gjorda på bovete, rotfrukter och potatis i ugnen, plommonchutney (hemmagjod!) och örtsås. Grönsallad till det och middagen var komlett. Tack, snälla syster!

Det bästa på kalaset var annars att Lyckeli ääääntligen accepterade att min bror Tobbe ens tittade på henne. Tidigare har hon varit till synes rädd för honom, sådär till den grad att hon har gallskrikit när han har sagt hej till henne. Men nu gick det bra! Hon satt i hans knä bra länge, pillade i hans plånbok (ja, han var beredd att ge vad som helst vid det här laget, och plånboken verkade vara vägen till Lyckelis hjärta ) och de snackade om ditten och datten.

Min mamma, Marucs, Tobbe och Lyckeli.