Jag har en så fin unge! Hon är så smart, härlig, rolig och underbart gosig. Jag och Marcus talade om det härom dagen, att man förstår ju inte hur stora personligheter de små är redan som ettåringar (och innan dess med) förrän man själv blir förälder till en. Jag förundras över hur mycket hon förstår varje dag, över hur social och charmig hon är och över hur mycket jag älskar henne.

Jag veeet! Ego och jättesliskigt. Men jag skiter i det!  Det är så jag känner och jag tror att alla föräldrar kan hålla med mig om att man överväldigas av kärleken till sitt barn då man upplever den.

Jag och Lyckeli kvällsmyser innan det är dags för henne att lägga sig.

Till skillnad från igår, då både jag och Lyckeli var väääldigt uttråkade och irriterade då vi inte kunde gå ut i spöregnet, har dagen idag varit väldigt mysig och underhållande. Under morgonen tofflade vi runt här och läste böcker, käkade gröt, tittade lite på tv och bara hade det. Efter förmiddagssovet kom Lyckelis mormor och med sin hade hon min moster. Det var jättetrevligt, och då det är kanelbullens dag idag så fikade vi just såna, samt frukt. Lyckeli var i sitt esse och charmade rumpan av sin mormor, som visade Lyckeli hur man ritar gubbar. Myyycket intressant, tyckte Lyckeli, och tränade vidare på egen hand då mormor släppte greppet.

Dags för babysim var det idag med. Det blåste ju för sjutton nästan storm ute (kulingvindar) så det var ju som ett helt gympapass att ta sig de tre kilometrarna till fots med vagnen framför sig. Jisses... jamen fram kom jag, och idag var Lyckelis farmor med och badade, då Marcus jobbar. Sedan vankades det god middag hos svärföräldrarna, och det var ju lika gott som alltid. Självklart avslutade vi med en god kanelbulle där med. :-)

Det som var mindre kul idag var att min moster berättade att cellgifterna och strålningen inte har tagit så bra som de skulle, så nu får de operera bort en bit av hennes tarm. Mindre roligt, som sagt, MEN jag är glad att chanserna att vi får ha henne kvar är mycket goda. En stomipåse är väl inte drömmen men har man livet kvar och mår bra kan det vara ett pris väl värt att betala. Jag har hängt mycket med min moster genom tiderna, vi känner varandra bra och har gjort mycket roligt tillsammans. Jag är inte beredd att släppa henne på länge än. Cancer har blivit en stor del av vardagen det sista. Innan Marcus fick sin diagnos i höstas så var jag övertygad om att cancer betyder döden. Det säger mina erfarenheter, och jag har många släktingar som har gått bort i cancer. Men nu har både Marcus, hans bror och min moster lyckats besegra detta monster. De lever, de mår förhållandevis bra och de kommer att stanna hos mig länge till! Läkarna är så fantastiskt duktiga och jag är glad att jag lever i en tid då de kan trolla så mycket som de gör.

Mormor visar Lyckeli hur man ritar en gubbe. Lyckan är vääääldigt koncentrerad. :-)

Hm, hur var det man gjorde nu då? Så här, tror jag...

Och så ska det ritas med färg med. Roligt! En fin gubbe och ett hjärta blev det.