Jag har en så fin unge! Hon är så smart, härlig, rolig och underbart gosig. Jag och Marcus talade om det härom dagen, att man förstår ju inte hur stora personligheter de små är redan som ettåringar (och innan dess med) förrän man själv blir förälder till en. Jag förundras över hur mycket hon förstår varje dag, över hur social och charmig hon är och över hur mycket jag älskar henne.

Jag veeet! Ego och jättesliskigt. Men jag skiter i det!  Det är så jag känner och jag tror att alla föräldrar kan hålla med mig om att man överväldigas av kärleken till sitt barn då man upplever den.

Jag och Lyckeli kvällsmyser innan det är dags för henne att lägga sig.

 

Socka

4 oktober 2009 22:13

NEJ! Inte ett dugg ego eller sliskigt för den delen, bara HELT RÄTT. Hååå vad jag känner igen de där pömsiga-jösses-anacka-sä-trött-jag-är-ögonen! Ljuvlig bild och som jag känner igen mig i dina ord. De är så härligt att de har sin person så "synlig" på något sätt, den är så tydlig men under ständig utveckling!

http://www.socka.blogg.se

 

Kvack

5 oktober 2009 13:07

Kärleken till ens barn är bland det största som finns.

 

saliva Hanna

5 oktober 2009 22:26

Håller med de andra, och dig! Det är underbart stort. Vad söta ni är!

 

Amelie

7 oktober 2009 11:07

Vad mysigt ni har det, roligt att se! Vi brukar också mysa i soffan, men böcker är det sämre med... okej, Robin tycker att det är kul i 10 sekunder, sedan vill han slita i boken själv och får han inte det så går han därifrån...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...