Jag fick en fråga i en kommentar här på bloggen, från Sofia, som undrar hur Lyckeli balanserar sin "söta" söthet. Vi har haft en liten diskussion om att vissa barn är sådär sockersöta medan vissa är rätt fula (ja, ni fattar va jag menar, inte UGLY fula men de ser ut som små gubbar liksom) men att de där "fula" barnen nästan är ännu sötare bara för att de blir så sjujäkla charmiga. Jag tycker väl självklart att Lyckeli hör till de söt-söta barnen, men jag är ju fett partisk.   Iaf - Sofia undrade hur Lyckeli väger upp detta och det har jag idag ett mycket bra svar på: TROTS!!! Hon har varit SUPERPIPIG och huuuur onöjd som helst större delen av dagen idag. INGET har varit bra nog och då jag inte fattar va hon menar blir hon ju förbannad, snäckan, och steppar, skriker, kastar grejer och slåss. Jättesött... Men jag VILL ju samtidigt att min sockertopp ska ha sitt humör, att hon ska stå på sig och kämpa lite för att få sin vilja igenom. Men de tankarna var låååångt borta i eftermiddags så jag envist tryckte in nappen i truten på Fröken Pip för att få lite tyst här hemma. Allt gnäll och pip och kink försvann dock som i ett trollslag efter middagen, och mellan middag och sängtime hade vi några underbara timmar tillsammans! Vi skrattade så vi kiknade både två och då jag lade min skatt i sängen var de där irriterade tankarna jag haft under dagen långt borta, det kan jag lova. För där låg hon ju; den sötaste ungen i hela världen, och nappade nöjd med Bä i famnen. Kärlek!