Jag är skitnervös. Igår startade vi en mycket nervkittlande process som gäller att få hit min bästa vän Veronica och hennes familj till området. Det är ju en egen förening där vi bor och väntetiden för att få komma in är massa, massa år. MEN så är det en man på vår gård som vill ha ett snabbt byte. Dock tycker han att Veronicas lägenhet är för stor, så de försöker få till ett trebyte. Nu väntar jag till klockan nio, för då ska mannen på gården få reda på om han får en etta här i Mölndal, men får har INTE den så verkar det som att Veronica får hans här uppe och så tar han ett etta som de har hittat på Guldheden, vars boende jättegärna vill ha Veronica trea. Gud, jag får magsår... jag vill så himla gärna ha hit Veronica, Tobbe och Tristan, och det är en chans som INTE kommer att komma igen, den sannolikheten är minimal. Så håll tummarna för oss nu!

Vad händer här hemma då? JO - igår kväll kände både jag och Marcus hur bebisen i magen kickade.    Det gällde att trycka emot lite med handen så fick man respons, och det var extra roligt för Marcus att få lite närkontakt med fisgrynet. Jag har ju iaf känt små buffar då och då sedan vecka 15 (är i vecka 20 nu) men han inte upplevt hur bebisen rör sig mer än på ett tidigt ultraljud. Det var mysigt att känna en rörelse som faktiskt var mer som en spark, istället för fladdret och det där "var det bebisen?"-tvivlet.

Lyckelis nya favvo är champinjoner. Idag serverades det champinjonsås med potatis och sojaburgare och tomat men då såsen var slut var Lyckeli "mätt". Och till mellanmål en stund före middag så var det bara färska champinjoner som dög för fina Lyckan. Jaja - det finns betydligt värre öden än att servera champinjoner till sitt barn.   

Marcus jobbar tis och ons så vi får se vad jag och Lyckeli hittar på. Sedan börjar jag jobba på fredag så det är inte många lediga stunder kvar nu av julledigheten.