Jag VET att jag är lärare och ska föregå med gott exempel, jag GÖR det och jag låter ytterst sällan mina känslor visas hej vilt för mina klasser. Det gäller att tänka sig för, att fundera innan man säger ngt och verkligen inte bli privat, bara personlig. Visst har det brusit för mig med, som då jag stod inför min trea förra våren (bästa klassen ever!) och grinade och berättade om Lyckelis brännskada, men jag är bra på att ha tåååålamod med mina elever. Inför dem, ska jag tillägga. För FY FAN va arg jag är på några av dem idag! Fy helvete för att vara så lat, så bekväm, så undanflyktig och nonchalant att man bara skiter i att dyka upp på möte efter möte, då jag har gjort upp speciella kursprogram, försökt anpassa efter deras behov och hittat uppgifter som de till och med kan tänkas tycka är ROLIGA. Nu har jag återigen suttit och väntat på en elev i över en timma, efter att i DAGAR ha tjajat om den här tiden. Det är på ett sätt världens mest otacksamma jobb jag har - jag får mest höra hur "jobbigt, tråkigt och onödigt" allt är som jag försöker lära ut (inte av alla, många elever är jättetrevliga och förstår varför vi läser det vi ska läsa) och jag ORKAR faktiskt inte höra det dagarna i ända av de här gnällspikarna! GE MIG LITE CRED!!! GHAAA!