Lillsnorparn har fått hår som är tillräckligt långt för att man ska kunna sätta upp det i en tofs nu, men hon tycker INTE om det. Dock är hon väldigt söt de få gånger jag lyckas:

Fina tofsen!

Har jag sagt att jag älskar min nya kamera?    Det är så himla mycket lättare att ta fina bilder nu.

Mitt-på-huvet-tofs var inte bekvämt. Den slets ur så fort kortet hade knäppts.

Miner kan hon göra också, söta ungen. Speciellt då hon och Marcus ställer sig framför en spegel, då kör de för fullt med fula, söta och roliga miner tills båda skrattar så de nästan kissar ner sig.

Tunnbröd här nya grejen här hemma. Marcus mamma lånar ut sin häll till mig, en stor metallgrunka som man steker tunnbröden på, och det går fort att fixa till degen då den inte behöver jäsa nämnvärt. Jag tycker jag bakar och fyller frysen med detta bröd mest hela tiden men en viss, älsklig Marcus här hemma mumsar gladeligen i sig ett efter ett. Och det är ju liksom meningen också!   Lyckeli hjälper gärna till att baka då vi är igång, och så fort hon ser degen säger hon "namnam!" för hon tror det bulldeg, vilket ju ÄR namnam.

Först ska man kavla...

... sedan kommer man på att man kan äta degen. Då får jag rycka in och ransonera, för lilla magen ska ju må bra med.   

Har verkligen inte haft en bra dag. Kass nattsömn, en mobil som gått sönder, lektioner som tog musten ur mig, ont i huvudet och sedan en del trist styrelsejobb på kvällen. Men jag överlevde! Det måste ju bara bli en bättre dag imorgon, tycker jag. Då är det bara 80 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum för fisgrynet!

Lyckeli gillar snö. Inte bara att leka i den utan att äta den. Det började en dag då Marcus på skoj tog in en liten klump nyfallen snö från ett öppet fönster och Lyckeli smakade på den. Sedan dess har vi fått kämpa för att få henne att förstå att man inte kan äta all snö, att mamma eller pappa måste välja åt henne och att man inte MÅSTE käka snö så fort man går utanför dörren. Ibland, iaf för några veckor sedan då det var så mkt snö, så tog hon en liten skål, gick fram till fönstret och pekade bestämt med ett "Öh!" för att man skulle öppna och ta in lite snö till henne.   

Lyckeli vill ofta att vi fäller upp vårt stora paraply med fiskar på så hon kan ha det som koja, och baxa runt det från rum till rum för att testa sig fram till bästa kojstället. "Plyyyy" säger hon uppfodrande och pekar bestämt där det står i hörnet i hallen. Och hon är ju bara för söt då hon inreder med en liten kudde och lägger sig för att nästan-somna inför middagsvilan.

Idag gjorde vi tillväxtultraljudet på Östra; det första under denna graviditeten. Det görs nu ett var fjärde vecka fram tills jag föder. Läkaren vi hade var SÅ HIMLA BRA! Jag har aldrig sett så fina ultraljudsbilder förr då jag legat där på britsen, under något av alla mina ultraljud. Ett litet ansikte som var så fint, så fint, små händer som knöts framför näsan och små fötter som låg och sparkade uppe på min högra sida. Huvudet låg nedåt och ryggen mot min vänstra sida.

Vikten uppskattades till 1434 gram, vilket är 12.1 % över standardkurvan. Lyckeli fick drygt 11 % över kurvan under första tillväxtultraljudet, minns jag, så det ska bli intressant att se om denna bebis följer samma kurva som hon gjorde.

Hålrummet i hjärnan har en storlek som INTE går över gränsen till för stort, och läkaren var mycket tydlig med att vi inte ska oroa oss mer över det där nu. Det känns jätteskönt att kunna släppa det och att det var som vi kände på oss; ingen fara!

Summan av kardemumman är att jag är jätteglad! Nu är det bara 11 veckor kvar, knappt, och jag känner att det närmar sig med stormsteg! Att vårsolen värmer och strålar utanför passar så bra in just idag.   

Lyckeli har haft sina polare Tilde och Elly här idag. Med sig hade de sina föräldrar (tre av fyra kunde komma iaf) och vi såg roat på hur barnen tog sig igenom alla faser av leken. Först den obligatoriska blygheten, som var mest framträdande hos Tilde och Lyckeli. Det ska klängas fast i byxben och helst varas i famnen ett slag, medan de under lugg blänger på varandra.   Sköna Elly hoppade dock över denna fas och struttade direkt omkring för att kolla läget. Sedan följde den för Lyckeli lite oroliga fasen, då de andra barnen börjar peta på leksakerna och gå runt lite med dem. Ojoj, inte lätt för Lyckeliten att se detta, då hon helst vill ha alla sina saker för sig själv. Hon behöver dock träna på att låna ut och det gick efter hand allt bättre. Så kommer den härliga fasen; då de leker tillsammans, då blygheten har släppt och de ena sekunden leker sida vid sida och nästa sekund halvt gnabbas om just DEN leksak som föll dem alla i smaken just då. Åter har vi Tilde och Lyckeli som är mer lika varandra, som ska ha, som inte ger sig, medan sköna Elly lugnt kommer fram till att det inte är värt bråket utan tar en annan grej att pilla med.   

Det var roliga timmar vi hade! Tusen tack för besöket säger både jag, Marcus och Lyckeli, och hoppas vi snart kan göra om det.

Lite pyssel med pussel.

Sandra, Tildes mamma, var poppis och fick kramar till höger och vänster av alla fina barn.

Söta Elly!

Hand i hand mot nya äventyr. I bakgrunden skymtar Sandras fina mage som innehåller en mycket snart färdigbakad bebis.

I Annikas mage bor de en bebis som inte är lika färdigbakad än men drygt halvvägs är hon i graviditeten.

Tänk om vi får tre tjejer till!! Haha! Sicket gäng!   

Igår var en bra dag på många sätt. Jag och Marcus for iväg till barnmorskan medan snälla farfarn var hemma och lattjade med Lyckeli under tiden. Hon har dessvärre varit lite febrig två dagar så det var bra att hon fick vara hemma och vila. Iaf - barnmorskebesöket gick bra. Jag har fina värden och det är bara vikten som brakar iväg utöver det "normala". Men det verkar vara så jag funkar vid graviditeter, liksom syrran. Och det som går upp måste gå ner, eller hur var det nu?   

Bebishjärtat tickade på i 150; den högsta siffran hittills, men då var fisgrynet i bonkartagen också. Det enda vi talade om som inte var positivt var att jag har en tendens att ligga högre i socker de dagar jag jobbar, efter vad vi kan läsa av mina kurvor jag för. Därför bokade min barnmorska in mig för ett läkarbesök på måndag om 10 dagar. Då ska vi diskutera om jag behöver en sjukskrivning för att kunna få en bra balans på sockret.

Jag köpte en kamera igår med! En canon eos 450 d blev det, och det lilla jag hann märka igår då jag lekte lite med den var positivt. Jag gillar den! Det är verkligen en skillnad vad gäller skärpan och jag ser fram emot att arbeta med en kamera som tar kort PRECIS då jag vill, inte två sekunder efter att jag tryckt på knappen.

Nu ska jag bara bli kvitt min äckliga förkylning så kommer livet att kännas riktigt bra.   

Jo, Lyckelis nya ord:

va - vindruva

ki - kiwi

Nooon - melon

ma - blomma

ka - Mackapacka

ejsiii - Upsi Daisy

Pippin - Pippi Långstrump