Vi har vissa kommunikationssvårigheter här hemma ibland. Om det beror på knäck i öronen eller ett idogt mumlande vet jag inte, men det ger upphov till en del skratt iaf. Till exempel:

Tina står och kikar i kylen och inser att vindruvorna går åt i rasande fart här hemma.

Tina: Marcus, har du inga gröna äpplen hemma?

Marcus: Jooo, va då då?

Tina: Du kanske kan ta ett sånt då och då, så behöver inte druvorna ta slut på en kväll.

Här ser Marcus MYCKET förvånad och en aning förnärmad ut.

Marcus: Vadå "ditt feta lamahuvud"!? Va det så snällt sagt?

Där står jag och blinkar förvånat innan jag får tummen ur och upprepar det jag sa. Då Marcus fattat att jag inte kallade honom ett fett lamahuvud så ser han väldigt lättad och mycket gladare ut.   

Ett annat exempel:

Tina: Borstade Lyckeli tänderna förut ikväll?

Marcus: Njaaa. Sådär. Jag fick ta lite men inte överallt.

Tina: Ja, du kan ju köra några varv i käften på henne imorgon bitti då.

Åter igen ser Marcus förvånad och ledsen ut.

Marcus: Ska jag hålla käften, säger du?

Ja, så funkar det alltså här hemma.