Idag var det den stora dagen för mina fina treor på Åby Travgymnasium. De tog studenten, och jag kunde vara med då jag inte alls födde barn idag, som jag hade gissat på. Man får se det positiva.    Det var en jättemysig dag, med lärarspex, lunch med tal och sedan slutligen utspringet. Jag har som tradition att skriva ett kort "tal" till var och en av eleverna, där jag försöker ge min uppfattning av personen, beskriva deras positiva sidor samt de sidor de behöver jobba mer med, plus ge ett råd inför framtiden och ett stort lycka till. Det brukar vara uppskattat och så blev det även i år. Jag blev så stolt och glad då jag läste följande på en av mina elevers bloggar nu under kvällen:

"Tina delade ut våra första studentpresenter i form av lappar med några meningar om var och en av oss,
hon läste upp dessa och det brast för oss (mig, CL och Bella) ett antal gånger.
Jag tror aldrig att en person har kunnat sammanfatta mig som person så bra som Tina gjorde idag.
Att en människa har kunnat se rakt in i mig för första gången och det kändes som om det var mina egna ord om mig själv hon läste upp.
För första gången känner jag mig inte förbisedd av en vuxen, det känns som att någon faktiskt har snappat upp vem jag är,
istället för att bara stryka ett streck över mig.
Det rörde mig ända in i själen."

Det fick mig att gråta. Det är så underbart att få följa dessa människor, från det att de kommer som blyga och tysta sextonåringar till det att de tar studenten, kliver ut i vuxenvärlden som betydligt mer mogna 19åringar.

Jag fick dessutom en jättefin bekräftelse på att min strävan att se varje elev som en unik person med individuella behov då föräldrarna till en av mina elever kom fram för att skaka hand med mig och personligen tacka mig för att jag, enligt dem, varit "ett stort stöd och en trygg vuxenkontakt" för deras son. Ojojoj, va det värmde i hjärtat! Att jag dessutom fick en fin blomma av ovan nämnda grabb och en klasskamrat till honom, det värmde ännu mer. Den fina buketten står nu på köksbordet och påminner mig om varför jag valde mitt yrke, som stundtals är jobbigt men stundtals, som idag, är väääärldens bästa.

15 maj; pojke, 3700 gram, 51 cm, kl 08:25; JOHANNA

15 maj; APA 1

16 maj; pojke, 3900 gram, 52 cm. LINNÉA

17 maj; flicka, 3980 gram, 51 cm. HELENÈ

17 maj; flicka, 3459 gram, 51 cm. VERONICA

18 maj; kön?, 3500 gram, 51 cm. MARCUS Fast Marcus tillägger att han egentligen tror 21 maj

18 maj; APA 2

19 maj; flicka, 3350 gram, 49 cm. LOTTA

19 maj; flicka, kl 06:45, 3990 gram, 51 cm. CATTA

20 maj; flicka, 4055 gram, 49 cm. MARIA

20 maj; flicka, 4092 gram, 50 cm. MIKAEL

21 maj; flicka, 3600 gram, 50 cm. TINA

22 maj; pojke, 4127 gram, 51 cm. MIA OCH LEIA

25 maj; flicka, 3985 cm, 49 cm. ANNIKA (KVACK)

27 maj; flicka. LISEN

31 maj; pojke, 4300 gram, 52 cm. ANNIKA

3 juni; flicka, 3645 gram. SANDRA

Nu är mitt eget datum snart förbi... KOM UUUUUUUT, bebis!

Lyckeli kallade både farmor och farfar för "fafa" bra länge. Då farmor slutligen fick ett egen namn så blev det, helt otippat, "Moni". Varifrån hon har fått det lär vi aldrig få reda på, men sött är det. Idag grabbade hon tag i telefonen och då vi frågade vem hon skulle ringa sa hon lyckligt "Moni!" varav vi lät henne ringa helt själv, för första gången i sitt liv. Ja, vi hjälpte henne ju med siffrorna men hon fick svara själv (viskade hejhej) och sedan var konversationen i full gång. Det visade sig att hon, precis som far sin, inte kan stå stilla då hon talar i telefon, utan struttade runt här mellan rummen, fram och tillbaka, medan hon lyssnade, skrattade och ibland tryckte lite på knapparna för att skoja till det lite för Moni.

Efter vi klätt oss alla och packat ihop diverse grejer gick vi ut för att möta upp snälla farfarn, som kom och hämtade oss.

Lyckeli ville packa batitt (napp och filt) i sin egen ryggsäck för att ha med sig till middagssovet hos farmor och farfar.

En lycklig Lyckeli i fina sommarklänningen.