Idag var det den stora dagen för mina fina treor på Åby Travgymnasium. De tog studenten, och jag kunde vara med då jag inte alls födde barn idag, som jag hade gissat på. Man får se det positiva.    Det var en jättemysig dag, med lärarspex, lunch med tal och sedan slutligen utspringet. Jag har som tradition att skriva ett kort "tal" till var och en av eleverna, där jag försöker ge min uppfattning av personen, beskriva deras positiva sidor samt de sidor de behöver jobba mer med, plus ge ett råd inför framtiden och ett stort lycka till. Det brukar vara uppskattat och så blev det även i år. Jag blev så stolt och glad då jag läste följande på en av mina elevers bloggar nu under kvällen:

"Tina delade ut våra första studentpresenter i form av lappar med några meningar om var och en av oss,
hon läste upp dessa och det brast för oss (mig, CL och Bella) ett antal gånger.
Jag tror aldrig att en person har kunnat sammanfatta mig som person så bra som Tina gjorde idag.
Att en människa har kunnat se rakt in i mig för första gången och det kändes som om det var mina egna ord om mig själv hon läste upp.
För första gången känner jag mig inte förbisedd av en vuxen, det känns som att någon faktiskt har snappat upp vem jag är,
istället för att bara stryka ett streck över mig.
Det rörde mig ända in i själen."

Det fick mig att gråta. Det är så underbart att få följa dessa människor, från det att de kommer som blyga och tysta sextonåringar till det att de tar studenten, kliver ut i vuxenvärlden som betydligt mer mogna 19åringar.

Jag fick dessutom en jättefin bekräftelse på att min strävan att se varje elev som en unik person med individuella behov då föräldrarna till en av mina elever kom fram för att skaka hand med mig och personligen tacka mig för att jag, enligt dem, varit "ett stort stöd och en trygg vuxenkontakt" för deras son. Ojojoj, va det värmde i hjärtat! Att jag dessutom fick en fin blomma av ovan nämnda grabb och en klasskamrat till honom, det värmde ännu mer. Den fina buketten står nu på köksbordet och påminner mig om varför jag valde mitt yrke, som stundtals är jobbigt men stundtals, som idag, är väääärldens bästa.

 

Kvack

21 maj 2010 20:40

Vilka fina studenter och du verkar vara en helt underbar lärare. Synd att man inte hade sådan lärare när man själv gick i skolan.

 

J U L I E

22 maj 2010 10:17

Åh man blir ju tårögd :) Underbara elever och härligt jobb!! :)

http://juulieee.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...