Jag har sedan fem år tillbaka ett fadderbarn i Uganda. Hon heter Pamela och blir snart myndig. Jag har hela tiden planer på att "skaffa" ett fadderbarn till, men det blir inte av! Skäms på mig, det är ju bara att gå in på hemsidan och anmäla sig. Jag fick för några dagar sedan hem ett brev på posten. Det var från SOS Barnbyar. Följade fanns att läsa:

Du gör verklig skillnad i barns liv.

Det finns möten som är svåra att uthärda. Som när jag träffade tvååriga Germaine i Ghana för ett par veckor sedan. Hon är föräldralös och bor tillsammans med trettio andra småbarn i ett statligt barnhem. Ett ställe som ska hjälpa de allra mest utsatta, men som mest liknar ett fängelse.

I stekande hetta ligger de små barnen i rader på golvet. Visserligen får de mat och de blir bytta på någon gång om dagen, men ingen har tid att ta upp dem i famnen för att ge dem en kram. Ingen har tid att se dem i ögonen och jollra en stund. När jag kramade Germaine klamrade hon sig fast vid mig som vid ett sjunkande skepp. Hon var så utsvulten på mänsklig kontakt att hon aldrig ville släppa. Hennes skrik, när jag satte ner henne, kommer jag aldrig att glömma.

Lika sorligt som det var att möta barnen på barnhemmet, lika glädjande och postivt var det att möta barnen i vår nya barnby i Ghana. Många av dem kommer från lika hemska förhållanden som Germaine, men bara efter några månader i barnbyn med sin nya mamma har de en kraft och en energi som inte går att beskriva. Det visar att det finns hopp, och att det går att göra skillnad.

Du bidrar till att göra just den skillnaden. Tack för ditt stöd.

Det går inte. Det går inte att tänka på det. Jag går sönder. Jag har fällt så många tårar över Germaine, över alla de där spädbarnen som ligger där i en rad utan att någon har tid att krama dem. Lyckeli är två. Benjamin är ett spädbarn. Det kunde ha varit de som var där i Ghana.... Nej, nej, nej, det GÅR INTE att förstå! Hela hjärtat skriker och gråter.

Snälla, snälla ni; avvara några hundralappar i månaden till förmån för dessa barn. Gå ni på SOS Barnbyars hemsida och anmäl dig! Eller ge bara ett enstaka bidrag till barnbyarna. En hundralapp är det få som inte kan avvara då och då.

Nu ska jag gå och titta på mina barn som sover middag. Det kunde ha varit de...

Marcus och Lyckeli duschar tillsammans. Sedan får Lyckeli bada medan Marcus står vid handfatet och rakar sig. Självklart vill Lyckan också raka sig, får lite skum på kinderna och fodralet till rakhyveln, som hon andaktigt drar längs ansiktet medan hon kikar på pappa, för att se hur han gör och härma. Redan där jag är såld. Att hon kommer gå runt och lukta som en hel karl hela dagen glömmer jag snabbt. Att det kommer raklödder i håret rör mig inte i ryggen. Det går att duscha av. Hjärtat bultar av ömhet till denna lilla tjej.

Efter en liten stund tittar hon med ett leende på sin far.

"Pappa bada med." säger hon.

"Jag kan inte det nu, Lyckeli, jag har ju kläder på mig. Det skulle se tokigt ut." svarar Marcus.

Lyckeli funderar en bra stund. Tittar sedan upp med ett ännu större leende och kläcker:

"Pappa bada fisen!"

Hon vill att pappa ska ta av sig kläderna, bli nakenfis och joina henne. Söta hon, underbara hon!

Hon sitter kvar och sjunger "Bada väuv, bada väuv" med sin lilla stämma. Ja, söta du, du får bada själv idag. Men jag lovar dig att du aldrig ska behöva känna dig ensam!