Jag har sedan fem år tillbaka ett fadderbarn i Uganda. Hon heter Pamela och blir snart myndig. Jag har hela tiden planer på att "skaffa" ett fadderbarn till, men det blir inte av! Skäms på mig, det är ju bara att gå in på hemsidan och anmäla sig. Jag fick för några dagar sedan hem ett brev på posten. Det var från SOS Barnbyar. Följade fanns att läsa:

Du gör verklig skillnad i barns liv.

Det finns möten som är svåra att uthärda. Som när jag träffade tvååriga Germaine i Ghana för ett par veckor sedan. Hon är föräldralös och bor tillsammans med trettio andra småbarn i ett statligt barnhem. Ett ställe som ska hjälpa de allra mest utsatta, men som mest liknar ett fängelse.

I stekande hetta ligger de små barnen i rader på golvet. Visserligen får de mat och de blir bytta på någon gång om dagen, men ingen har tid att ta upp dem i famnen för att ge dem en kram. Ingen har tid att se dem i ögonen och jollra en stund. När jag kramade Germaine klamrade hon sig fast vid mig som vid ett sjunkande skepp. Hon var så utsvulten på mänsklig kontakt att hon aldrig ville släppa. Hennes skrik, när jag satte ner henne, kommer jag aldrig att glömma.

Lika sorligt som det var att möta barnen på barnhemmet, lika glädjande och postivt var det att möta barnen i vår nya barnby i Ghana. Många av dem kommer från lika hemska förhållanden som Germaine, men bara efter några månader i barnbyn med sin nya mamma har de en kraft och en energi som inte går att beskriva. Det visar att det finns hopp, och att det går att göra skillnad.

Du bidrar till att göra just den skillnaden. Tack för ditt stöd.

Det går inte. Det går inte att tänka på det. Jag går sönder. Jag har fällt så många tårar över Germaine, över alla de där spädbarnen som ligger där i en rad utan att någon har tid att krama dem. Lyckeli är två. Benjamin är ett spädbarn. Det kunde ha varit de som var där i Ghana.... Nej, nej, nej, det GÅR INTE att förstå! Hela hjärtat skriker och gråter.

Snälla, snälla ni; avvara några hundralappar i månaden till förmån för dessa barn. Gå ni på SOS Barnbyars hemsida och anmäl dig! Eller ge bara ett enstaka bidrag till barnbyarna. En hundralapp är det få som inte kan avvara då och då.

Nu ska jag gå och titta på mina barn som sover middag. Det kunde ha varit de...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...