För en dryg vecka sedan satt vi i bilen på väg hem från vänner. Lyckeli var ganska trött, det var nära hennes läggtid och Marcus satt intill henne i baksätet. Vi hade givit henne nappen för att uthärda resan hem. Lyckeli satt och vickade på tårna och följande konversation utspelade sig:

Marcus: "Lyckeli, vad ska du bli här du blir stor?"

Lyckeli: *Tittar på sina fötter*

Marcus: "Ska du bli ballerina när du blir stor?"

Lyckeli: "Schtshc ooor."

Marcus: "Va? Du får ta ut nappen så jag hör va du säger."

Lyckeli: *tar ut nappen* "Staaasch stor."

Älskade unge! Här ska det inte blivas någon prima, fånig ballerina. Hon har större planer än så. Hon ska ha mustasch när hon blir stor!     

Mitt i högsommarens hetta jobbar Marcus som mest, så jag och barnen försöker roa oss så gott det går. Idag lattjade vi lite med Tristan och Tobbe, och sedan fick vi besök av två av mina gamla elever. Skoj! Imorgon väntar förmiddagsbesök av Lyckelis farmor, vilket alltid är lika uppskattat. Jag måste säga att det flyter allt bättre nu med två barn då jag är själv. Bitarna faller oftast på plats. Iaf nästan...   

Det var en riktig myskväll vi hade igår hos familjen Engdahl, tre barnfamiljer med sammanlagt fem barn utanför magarna och ett barn ännu inuti en mage. Knytkalas gav ett rejält buffebord och grillspetten blev kanongoda.

Sandra fixade drink; alkofri med jordgubbar.

En ny favorit för mig att grilla är ananas. OJ va god och söt den blir!

Här syns alla utom Bengt, som tar kort, och Benjamin som vid stunden för korttagningen ligger och sover i vardagsrummet.

Efter middagen åkte poolen fram och Lyckeli, galningen, hoppade från altankanten och satte sig rakt på rumpan i vattnet. Gång på gång. De andra tjejerna tyckte hon var bra tokig.    Men roligt - det hade de!

Freja tar sig en tupplur på sin pappa Bengt.

Vackra, vackra Annika med sin härliga mage och Benjamin i Frejas sitter.

Dags för efterrätt. Varför inte äta uppochner, tyckte Lyckeli... och det gick bra, det med.

Tack för en mysig kväll! / vi fyra

Jennie och Vilja kom hit en stund i tisdags, och OJ va mycket gott de hade med sig! Melon, druvor, jordgubbar, biggaråer och ananas. Herregud va frukt vi åt, ska ni veta, och ändå blev det massa gott kvar att stoppa i kylen. Jag har käkat jordgubbar på min morgongröt nu sedan dess, och äääälskar det.

Lyckeli fick en stoooor balja med såpbubblevatten och det var skitskoj att se hennes förtjusning då det yrde av bubblor i luften.

Min lillasyster Jennie och Benjamin.

Marcus har en period då han jobbar mycket nu. Det är självvalt, vi tog tillfället i akt att boka in fler arbetspass för honom då det kom på tal i våras för att kunna spara en liten slant till sommarnöjen, som i augusti då ska till Borås djurpark. Men nu, nu ångrar jag mig... det är INTE roligt då Marcus är iväg. Jag måste iofs säga att jag nu börjar komma in i det, i det här livet med två små barn, men det ÄR tufft och jag har lipat mängder över det här ständigt dåliga samvetet som uppstår då man inte har så mkt tid till vart och ett av barnen som man önskar. Dock blir det bättre, måste jag medge. Nu har jag kommit på små knep som gör att vi kan umgås alla tre då Marcus är iväg. Inte först Lyckeli och sen Benjamin eller tvärtom, utan båda på en gång. Då känns det bra, och det dåliga samvetet krymper allt mer.

En grej som underlättar livet då Marcus jobbar är att jag försöker bjuda hem folk varje dag. Eller att vi själva åker hem till någon. I måndags var Sandra, Bengt, Tilde och Freja hemma och vi hade en mycket mysig dag.

Freja är några veckor (är det 6?) äldre än Benjamin.

Våra stora tjejer; Tilde och Lyckeli.

Glad Lycka! Det jag menar med att det underlättar då folk kommer hem till oss är ju att Lyckeli blir glad, hon får underhållning och jag får själv lite vuxensällskap. Vi gör roliga saker, jag får ofta hjälp att springa efter henne på lekplatsen då jag håller Benjamin och dagarna fylls med massa positivt istället för att vi kämpar med vardagspusslet. Det rullar smidigare då vi har sällskap, helt enkelt.

Tristan kom ut till lekplatsen på gården en stund för att leka med Lyckeli och Tilde.

Jag som har så mkt roligt att skriva om, vad vi har gjort... men så vill inte kameran ladda över bilder till datorn! Måste fixa detta genast. Gaaaaah!

Marcus är iaf och köper slips eller skjorta eller va det nu va han skulle ha för att fullborda outfiten till bröllopet vi ska gå på på lördag. Ska bli skoj!

Jag har sedan fem år tillbaka ett fadderbarn i Uganda. Hon heter Pamela och blir snart myndig. Jag har hela tiden planer på att "skaffa" ett fadderbarn till, men det blir inte av! Skäms på mig, det är ju bara att gå in på hemsidan och anmäla sig. Jag fick för några dagar sedan hem ett brev på posten. Det var från SOS Barnbyar. Följade fanns att läsa:

Du gör verklig skillnad i barns liv.

Det finns möten som är svåra att uthärda. Som när jag träffade tvååriga Germaine i Ghana för ett par veckor sedan. Hon är föräldralös och bor tillsammans med trettio andra småbarn i ett statligt barnhem. Ett ställe som ska hjälpa de allra mest utsatta, men som mest liknar ett fängelse.

I stekande hetta ligger de små barnen i rader på golvet. Visserligen får de mat och de blir bytta på någon gång om dagen, men ingen har tid att ta upp dem i famnen för att ge dem en kram. Ingen har tid att se dem i ögonen och jollra en stund. När jag kramade Germaine klamrade hon sig fast vid mig som vid ett sjunkande skepp. Hon var så utsvulten på mänsklig kontakt att hon aldrig ville släppa. Hennes skrik, när jag satte ner henne, kommer jag aldrig att glömma.

Lika sorligt som det var att möta barnen på barnhemmet, lika glädjande och postivt var det att möta barnen i vår nya barnby i Ghana. Många av dem kommer från lika hemska förhållanden som Germaine, men bara efter några månader i barnbyn med sin nya mamma har de en kraft och en energi som inte går att beskriva. Det visar att det finns hopp, och att det går att göra skillnad.

Du bidrar till att göra just den skillnaden. Tack för ditt stöd.

Det går inte. Det går inte att tänka på det. Jag går sönder. Jag har fällt så många tårar över Germaine, över alla de där spädbarnen som ligger där i en rad utan att någon har tid att krama dem. Lyckeli är två. Benjamin är ett spädbarn. Det kunde ha varit de som var där i Ghana.... Nej, nej, nej, det GÅR INTE att förstå! Hela hjärtat skriker och gråter.

Snälla, snälla ni; avvara några hundralappar i månaden till förmån för dessa barn. Gå ni på SOS Barnbyars hemsida och anmäl dig! Eller ge bara ett enstaka bidrag till barnbyarna. En hundralapp är det få som inte kan avvara då och då.

Nu ska jag gå och titta på mina barn som sover middag. Det kunde ha varit de...

Marcus och Lyckeli duschar tillsammans. Sedan får Lyckeli bada medan Marcus står vid handfatet och rakar sig. Självklart vill Lyckan också raka sig, får lite skum på kinderna och fodralet till rakhyveln, som hon andaktigt drar längs ansiktet medan hon kikar på pappa, för att se hur han gör och härma. Redan där jag är såld. Att hon kommer gå runt och lukta som en hel karl hela dagen glömmer jag snabbt. Att det kommer raklödder i håret rör mig inte i ryggen. Det går att duscha av. Hjärtat bultar av ömhet till denna lilla tjej.

Efter en liten stund tittar hon med ett leende på sin far.

"Pappa bada med." säger hon.

"Jag kan inte det nu, Lyckeli, jag har ju kläder på mig. Det skulle se tokigt ut." svarar Marcus.

Lyckeli funderar en bra stund. Tittar sedan upp med ett ännu större leende och kläcker:

"Pappa bada fisen!"

Hon vill att pappa ska ta av sig kläderna, bli nakenfis och joina henne. Söta hon, underbara hon!

Hon sitter kvar och sjunger "Bada väuv, bada väuv" med sin lilla stämma. Ja, söta du, du får bada själv idag. Men jag lovar dig att du aldrig ska behöva känna dig ensam!