Teres är min storasyster. Hon är världens bästa storasyster, som på ett storasystrigt vis kan allt och vet mycket. Då vi ny flyttade, vem kom inte som ett skott för att hjälpa oss flytta plantor, möblera och fixa? Jo - Teres. Hon passade även Benjamin en kväll så att jag och Lyckeli kunde åka till fina Tildes tvåårskalas. En skatt, det är vad Teres är!

Jag och Lyckeli på Tildes kalas. Konstigt nog fick jag inte ett enda kort på födelesedagbarnet. Jag hoppas det beror på att hon hade så roligt att hon inte stod stilla en enda sekund.   

Teres yngsta son Teo, som somnade på vår soffa i denna härliga stil en eftermiddag.

Benjamin testsover vaggan som gammalmorfar (min morfar) gjorde då han var i livet, till min systers barn, men som vi tack och lov fått låna nu. Det vilar något mycket vackert över gamla, hemmagjorda ting. Och över så fina barn som detta:

Kusiner är så bra att ha. Lyckeli har störtfina kusiner, och leker gärna med dem. En favorit är Teo, som är ett år, ganska precis, äldre än Lyckan själv. Idag, då vi firade mormorn, lekte de som tokar hela eftermiddagen och kvällen. Vid ett tillfälle var de puts väck, och till slut hittade syrran dem nere vid fåren, dit de hade gått utan skor (strumporna var ju genomvåta), med en stor torkad limpa (fåren älskar torkat bröd och mamma har en stor kasse med sånt hemma i hallen för att muta sina får) och där de stod och gapskrattade medan fåren knaprade på brödet. Söta ungar, men galna ungar med!

"Titta, pappa! Sussin!"

På väg till mormor.

Testkör mormors gamla Briotåg.

Lyckeli och Teo samlar löv.

"Mammas dudde!" ropar Lyckeli och får hjälp att lägga amningskudden runt magen i soffan. Så tar hon sin lilla docka, sin pipmugg och matar dockan. "Ätit fädit?" frågar hon, tar upp dockan på axeln och duttar den i ryggen. Hon hickar till, utbrister "Bapar!" och ler med hela ansiktet. Hon lägger ner dockan i soffan, drar en filt över den och pussar den på pannan. "Sova gott." ler hon mot den och mitt hjärta bara sväller över, likaså mina ögon. Underbara unge!

Jo, jag lever, även om ickenärvaron här säger motsatsen. Men det här förkylningen har däckat mig. Jag känner mig som en zoombie, men hoppas snart återkomma till det normala. Måste-listan växer sig allt längre och jag vill bra gärna börja beta av den. Sedan ska vi på kalas i helgen och det vore najs att vara frisk då.

Jag har en vän som heter Linda. Jag vill gärna kalla henne min vän även om jag aldrig har träffat henne. Hon och jag fick, tillsammans med många andra, kontakt på ett forum på Internet då vi väntade barn under vintern 2007/2008. Hon fick en William och jag fick en Lyckeli. Hon fick en liten Erik i nov 2009 och jag fick en liten Benjamin 2010. Hon har även en son på tio år och hennes man har en son som precis börjat skolan, som bor hos dem växelvis.

Linda fick cancer. Det började i bröstet; en elak, inflammatorisk bröstcancer som gjorde att de fick ta ut Erik ur magen och sätta igång med cellgifter för att sedan operera och stråla. Det hjälpte inte. Linda fick cancer i skelettet och nu fick hon precis reda på att cancermonstret även har spridit sig till levern. Med den läkekonsten som finns idag kommer inte Linda att bli frisk. Hon kan bara hoppas på att forskningen snart, MYCKET snart, kommer på något som kan hjälpa henne. Och det är där du och jag kommer in. Vi kan ge pengar till forskningen. Det behöver inte vara tusenlappar, men alla kan vi väl avvara några hundralappar, eller? En femtiolapp? Några tior då och då? Det tror jag nog vi kan!

All kärlek till dig och din familj, Linda!