Lyckelis fantasi jobbar för fullt här hemma.

"Lilla bebiseeeen!" säger hon med sammetslen röst och vaggar en champinjon i famnen, samtidigt som hon klappar den i champinjonrumpan så som vi klappar Benjamin i rumpan när han ska somna.

Sedan sitter Lyckeli och hennes pappa på golvet och äter en clementin. Sista klyftan tittar Lyckeli länge på och sedan säger hon "sov så DOTT!" och viker in klyftan i skalet igen, lägger allt på golvet och viskar "nu sover den" med ett stort leende.

Efter maten blir hon arg för att hon snubblar. Hon kastar sig på golvet och gastar, med en del äkta frustration och en del teaterapa; "Lilla pöket SESSEN!" (Lilla spöket ledset). Det där "lilla pöket" förföljer oss idag. Det tittar fram både här och där. Ibland är Lyckeli själv "lilla pöket", ibland ser hon det bakom en stol eller i ett annat rum.

Och jag ler och önskar att jag kunde spara varje liten episod i minnet.