Så var det dags att återvända till min vanliga läkare på Mölndals sjukhus, efter att ha gått till läkare på specialmödravården på Östra under graviditeten. Jag har en skitbra läkare; mjuk i sättet och väldigt tillmötesgående och personlig, även om jag inte haft henne under så lång tid. Det var även dags för årskontroller för diverse saker, som ämnesomsättning, njurvärden, blodfetter och nåt mer jag inte minns vad det var. Dessutom, som grädden på moset, har jag i dagarna fått en påminnelse om att jag måste skicka in ett läkarintyg till Trafikverket så jag får fortsätta ha mitt körkort. Man måste som diabetiker ligga jämns i blodsocker samt inte ha några allvarliga förändringar på ögonen för att få behålla sitt körtkort, och dessa tester tas vart tredje år, om jag minns rätt. LIka bra att ta allt på en gång, eller hur?   Usch, jag HATAR verkligen att ta blodprov i armen, jag blir bara mer och mer yr och svimfärdig med åren då jag sätter mig i den där stolen. Hu! Jag är glad att det är gjort nu.

Vad är då diabetes? Diabetes hör till de autoimmuna sjukdomarna, vilket innebär att det är kroppen själv som har förstört för dig och orsakat sjukdomen. Man vet inte exakt varför en autoimmun sjukdom som diabetes bryter ut, men det är troligen en blandning av ärftliga faktorer och miljö. Ofta spelar även en infektion in då sjukdomen bryter ut. I mitt fall blev jag hes på en skolresa i femman, och där och då startade utvecklingen av min diabetes. Man kan enkelt förklara det så här: kroppens vita blodkroppar är soldater som ska ta hand om infektioner som bryter ut i kroppen. Men så får de fel order och skjuter istället sönder den egna kroppen; i mitt fall den del av bukspottkörteln som producerar insulin.

De som har diabetes löper högre risk för att drabbas av andra autoimmuna sjukdomar, som nedsättning i sköldkörteln eller reutamtism. Diabetiker får även oftare problem med små blodkärl än icke-diabetiker. Det kan handla om små blödningar i ögonen, som idag kan regleras bra med laser, eller om att ett eventuellt sår i foten är riktigt svårt att läka. Amputationer är idag inte alls lika vanliga som för 50 år sedan men de förekommer ju. En diabetiker får ofta nedsatt känslel i fötterna och får man då en sten i skon så är det inte alltid man känner att den skaver hål i huden och så är såret ett faktum.

Medellivslängden hos en diaberiker är någon lägre än genomsnittet i Sverige men då får man inte glömma att de som missköter sin diabetes rejält och därmed dör i förtid drar ner snittet. Man KAN leva ett långt och bra liv med diabetes, och det planerar jag att göra. Därför står jag ut med de där sticken... de där blodproverna och de eviga kontrollerna. Jag tänker inte låta en sån sak som diabetesen stå i vägen för att jag ska leva länge, se mina barn växa upp och njuta av många höstar framöver.