Tjohopp tjohej, imorgon blir jag 29 år.    Känns fint. Idag var min mamma, lillasyrra med sin snubbe Anders och storebrorsa med dottern Jonna här och grattade mig. Tyvärr kunde inte storaysyrran med familj komma då de kräktes imorse, iaf delar av den, vilket Lyckeli har pratat om mycket idag.

"Teo käks. Kommer annan dag." säger hon och nickar mot mig. "Jonna inte käkas, komma kalas." konstaterade hon i nästa andedrag.

Vi käkade pasta carbonara a la veganstyle och så gjorde jag mumsiga brödsticks till det. Lite äpplepaj, äpplekaka och kärleksmums med glass på det så var nog alla mätta och glada. Jag hann till och med klippa storebror innan de åkte hem, så kvällen får räknas som riktigt lyckad. Tusen tack för alla fina presenter, som träffade helt rätt, hörrni!

 Fick bl.a massa dricksglas, och det passade bra då vi ett efter ett har gjort sönder de gamla. Hade typ fem kvar nu... de har gått varma i diskmaskinen.   En gardin till Benjamins rum fick jag med, och efter att ha kapat den lite kommer den bli finfin! Och lillsyrran vet vad jag gillar; strumpor!   

Jonna tog tag i min kamera och fotade lite. TACK för den hjälpen, Jonna!

Vi käkar.

Min mamma och Benjamin.

Här följer några kort på mig och Benjamin:

Min favorit kommer här:

Jag och Lyckeli.

Fina familjen!

Ni som läste förra inlägget vet att Lyckeli envisas med att mormor heter Andreas. Nu frågade Marcus vad Zebran på teven heter (Filmen ZuperZebran, där Zebran heter Strecket på svenska) och Lyckeli kläcker: Marie!

Mormor, zebran... lätt att ta fel!   

Lyckeli har blivit en hejare på namn. Hon har börjat fråga "Va heter han/hon/den?" och hon vill gärna att man ska fråga henne "vad heter farmor?" och "Vad heter Tildes lillasyster?" Ofta blir det rätt, men ibland blir det fel. Farmor hette ett bra tag "Farbror" istället för Barbro. Imorse hette mormor Andreas (hon heter Marie men brorsans grabb heter Andreas) och Amandas pappa hette Kiss-kiss.   

Dagens sötaste hittills är ändå då hon satt i soffan och med mycket liten röst viskade "Jag är väldigt, väldigt liten..."

Herregud... jag smälter.

...att TÄNK om Lyckeli verkligen TRODDE att vi skulle "väga och äta" Mamin, som hon sa, då vi skulle till bvc för ett tag sedan för att väga och m ä t a honom? TÄNK! Fy va hemskt.

Eller... potato number two. Denna gång gjorde jag den betydligt mer fast, med lite olja och en skvätt sojagrädde. MUMS, sa Benjamin och var extra glad då Lyckeli matade honom. Den där dryga teskeden jag lade upp tog slut i ett nafs och han verkade fatta grejen.

I tisdags var Lyckeli hos sin arbetsterapeut Ylva för sista gången.   Nu är det läkt så pass bra att Lyckeli inte längre behöver ha plåster över ärren, vi ska bara smörja och se till att ha ordentligt med solskyddskräm där på sommaren. Det känns underbart!

Jag fick ett kort så ni kan se då barnen badade härom dagen. Ni kan ju passa på att se hur otroligt lycklig lillfjanten Benji är då Lyckeli sjunger och plaskar för honom.

Här ser ni hur fint det har läkt. Det är lite tjockare på ena sidan, den sidan av bröstkorgens mitt som är mot kameran har läkt jättefint.  Den andra kommer troligen att blekna mer allt eftersom. På magen har hon fortfarande vita områden och vi vet inte om de kommer att försvinna eller om de finns kvar för alltid, men vi är ändå så otroligt glada att älskade ungen har läkt så fint som hon har gjort.

Lycklig lillfjant!

Smaka på syrrans finger. Gott!

Lyckeli brukar på kvällen titta ut genom fönstret och säga "Nu natten! Fåva sen." för att liksom konstatera att det snart är dags att gå till sängs. Idag ändrades dock rutinen något då Lyckeli efter en glutt ut genom fönstret säger: "Apa där!". Sedan kom apan in. Den klättrade upp på hennes rygg och hon fick säga till den på skarpen: "Gå från, gå från!" innan den klättrade ner igen.

Fantasi? YES! Och det är så jävla underbart att lyssna på henne.   

Så var det dags att återvända till min vanliga läkare på Mölndals sjukhus, efter att ha gått till läkare på specialmödravården på Östra under graviditeten. Jag har en skitbra läkare; mjuk i sättet och väldigt tillmötesgående och personlig, även om jag inte haft henne under så lång tid. Det var även dags för årskontroller för diverse saker, som ämnesomsättning, njurvärden, blodfetter och nåt mer jag inte minns vad det var. Dessutom, som grädden på moset, har jag i dagarna fått en påminnelse om att jag måste skicka in ett läkarintyg till Trafikverket så jag får fortsätta ha mitt körkort. Man måste som diabetiker ligga jämns i blodsocker samt inte ha några allvarliga förändringar på ögonen för att få behålla sitt körtkort, och dessa tester tas vart tredje år, om jag minns rätt. LIka bra att ta allt på en gång, eller hur?   Usch, jag HATAR verkligen att ta blodprov i armen, jag blir bara mer och mer yr och svimfärdig med åren då jag sätter mig i den där stolen. Hu! Jag är glad att det är gjort nu.

Vad är då diabetes? Diabetes hör till de autoimmuna sjukdomarna, vilket innebär att det är kroppen själv som har förstört för dig och orsakat sjukdomen. Man vet inte exakt varför en autoimmun sjukdom som diabetes bryter ut, men det är troligen en blandning av ärftliga faktorer och miljö. Ofta spelar även en infektion in då sjukdomen bryter ut. I mitt fall blev jag hes på en skolresa i femman, och där och då startade utvecklingen av min diabetes. Man kan enkelt förklara det så här: kroppens vita blodkroppar är soldater som ska ta hand om infektioner som bryter ut i kroppen. Men så får de fel order och skjuter istället sönder den egna kroppen; i mitt fall den del av bukspottkörteln som producerar insulin.

De som har diabetes löper högre risk för att drabbas av andra autoimmuna sjukdomar, som nedsättning i sköldkörteln eller reutamtism. Diabetiker får även oftare problem med små blodkärl än icke-diabetiker. Det kan handla om små blödningar i ögonen, som idag kan regleras bra med laser, eller om att ett eventuellt sår i foten är riktigt svårt att läka. Amputationer är idag inte alls lika vanliga som för 50 år sedan men de förekommer ju. En diabetiker får ofta nedsatt känslel i fötterna och får man då en sten i skon så är det inte alltid man känner att den skaver hål i huden och så är såret ett faktum.

Medellivslängden hos en diaberiker är någon lägre än genomsnittet i Sverige men då får man inte glömma att de som missköter sin diabetes rejält och därmed dör i förtid drar ner snittet. Man KAN leva ett långt och bra liv med diabetes, och det planerar jag att göra. Därför står jag ut med de där sticken... de där blodproverna och de eviga kontrollerna. Jag tänker inte låta en sån sak som diabetesen stå i vägen för att jag ska leva länge, se mina barn växa upp och njuta av många höstar framöver.